HANOHA

När vi börjar komma närmare och märker att vi fortfarande trivs i varandras sällskap, att vi fortfarande har oerhört kul tillsammans, när allt bara går allmänt smidigt och känns avkopplande.. Då blir det "farligt", eller? Det är iaf då samtalen slutar komma, inga möten.. all typ av kontakt upphör näst intill helt. Och sen samma sak igen, börja trivas, må bra.. bla bla. Baam, nothing. Jag förstår ingenting, kanske mina tankar som går för långt, som förvirrar och gör att jag börjar inbilla mig saker. Men så känns det iaf. Om du har det så bra utan, vad ska du då med mig till? Vi har aldrig varit goda vänner och tror inte ens att vi någonsin kan kalla oss vänner. Jag lever i nuet och vill gärna inte spekulera i framtiden, men orkar samtidigt inte med "ett steg fram, två steg tillbaka". Vart vi står har jag ingen aning om, kommer troligtvis aldrig få reda på det heller. Om alkoholen är ända lösningen för att ha ett djupare samtal, då är det bara sorgligt och ett tecken på att allt verkligen bara borde läggas åt sidan. Men ja, ibland är man som sagt inte helt klar i skallen. Förnuftet sviker och själv respekten verkar tyna bort.. Life's a bitch, until u slap it in the face. Dagen kommer, om orken finns. Jag har inget att förlora, till skillnad från vissa andra. CIAO!