HANOHA

Bredbandsbolaget har äntligen fått rumpan ur släden och ordnat tillbaka mitt internet.

Helgen har varit ganska påfrestande, tårar och slit på jobbet. Simons minnesstund var underbart vacker. Fina tal, bildspel, musik. Och all mat, även om jag tyvärr bara fick i mig en banan och en fanta pga att dessa tillställningar gör mig illamående. Kära återseenden med många gamla vänner, även om det är synd att det skulle ske under sådana olyckliga omständigheter. Och Omran, min Omran. Att se dig efter så lång tid, ditt blottade hjärta med så mycket smärta, sorgen. Har saknat dig så otroligt mycket. Det gjorde så ont i mig att se dig så ledsen. Att tårarna satte stopp för det som skulle vara dina väl valda ord. Älskade vän. Att så många kom för att ge sitt stöd, minnas och hedra är guld värt. Alla tidningsutklipp, gamla skolkataloger. De vita rosorna som fyllde lokalen. Ni som ordnade så att vi andra kunde minnas Simon på bästa möjliga sätt gjorde det perfekt. Efter minnesstunden åkte några av oss till platsen. Blommor förfinade omgivningen. Även om vi bara hade ett användbart ljus så blev det riktigt fint, men det gjorde också allting mer verkligt. Tystnaden, ödsligheten. Svart på vitt. Det är på riktigt. Simon Underwood finns numer bara i människors hjärtan.

   


"Hur ska jag uppfylla mina drömmar när du var en del av dem?" - Omran

Du kan. Det ni hittills har åstadkommit är stort, men bara början. Du måste fortsätta, följa dina drömmar, det du tror på. Simon kommer inte finnas vid din sida, men han kommer alltid att vara med dig. Du är en fin kille och du har förmågan och drivkraften att göra storslagna saker, förändra, skapa en bättre tillvaro för alla. Jag är stolt över dig och tacksam för att du är min vän. For what it's worth. Jag tror på dig, det har jag alltid gjort.