HANOHA

Vi kommer ingen vart. Och din äckligt dryga framtoning, samt dina spydiga kommentarer tar kål på mig. Jag har skrivit det så många gånger förut, men det tåls att poängtera ännu en gång. Att du tror att allt kan vara på dina villkor jämt och ständigt är inte acceptabelt. Visst, jag har själv givit mig in i "leken", men för mig är det ingen lek. Det är mitt liv, mina känslor. Och det är du medveten om. Jag undrar dagligen om du ljuger för dig själv, om du har någon som helst aning om vad du vill. För en vacker dag kommer även du inse att man inte kan behålla kakan och äta den på samma gång. Du gjorde ditt val, för över ett år sedan, något som jag då försökte bearbeta. Försona mig med tanken på att inte ha dig bredvid mig. Men sedan kom halva du tillbaka. Och hur förväntar sig folk då att jag ska kunna glömma och gå vidare? Jag har sagt det här till dig, frågat dig varför det är så viktigt, varför du inte släpper mig. Du bryter kontakten om och om igen och nu har jag kommit till den punkten då mitt enda svar är "okej". För både du och jag vet att det inte dröjer länge förrän du slår mitt nummer på nytt. Fed up. Jag är så trött på allt. Mina tankar gällande dig är utnötta för länge sedan. Jag följer samma mönster, vår relation går numer på rutin. Att ha dig så nära, men samtidigt SÅ långt bort bryter ner mig totalt och  förändrar mig som person. Varför ska det man vet är det enda rätta vara så svårt att leva efter?