HANOHA

I torsdags ägde Simons begravning rum i ett välfyllt kapell. En vacker gudstjänst med böner och tal som valts ut och skrivits med omsorg. Jag hoppas att Simon visste hur många som faktiskt brydde sig om honom, så väl nära som bekanta, alla såg vi något speciellt i honom. Under ceremonin kändes allt forfarande väldigt overkligt, det var minuterna innan det var dags att ta farväl vid kistan som allting gick upp för mig. Det brast. Att lägga en ros på en slags utformad låda i trä, vars innehåll består av någon man en gång känt, umgåtts med. Det är inte rätt. Han var för ung, han hade hela livet framför sig. Vad får en människa att sluta kämpa, att se på framtiden som något meningslöst, obetydligt. Jag förstår inte, jag kommer aldrig förstå. När jag närmade mig hans familj arbetade hjärnan på högvarv för att komma på något passande att säga. Jag lindade mina armar runt hans mamma och fick fram ett otydligt "jag beklagar". Hennes viskande svar utformade meningen "det är inte min sorg, det är vår sorg och jag är så tacksam för alla som är här. Tack!" Vad säger man? Vilka känslor anses vara normala? Tankar sköljde förbi likt vad i helvete betyder min närvaro när hon har förlorat sin son.

Jag hade svårt att komma på något genomtänkt att skriva i din minnesbok Simon, men tillslut valde jag att tacka dig för alla fina minnen och visdomsord som du givit mig. I skolan satte du mig på plats både en och två gånger, hade alltid svar på tal och fick mig att ändra uppfattning gällande minst ett dussin saker. Och det är något jag kommer bära med mig för resten av mitt liv. Du har lämnat avtryck hos alla människor som du någonsin stött på, det är jag säker på, och även om allt det praktiska så som minnesstund och begravning nu är över så lever ditt namn och minnena vidare i folks inre. Under helt fel omständigheter så har jag även fått tillbaka en vän som jag saknat något enormt. Och det är något som jag kommer vara evigt tacksam för. Din förtjänst Simon. Jag ska finnas där för honom oavsett tid på dygnet och aldrig låta honom ge upp sina/era drömmar. Mig blir han inte av med, inte en gång till. Att genom det här komma till insikt gällande vad som verkligen är viktigt, att dels förstå hur viktigt det är att värna om sina vänner, är helt bedrövligt. Dock förhoppningsvis bättre sent än aldrig. Vila i frid vännen, jag hoppas att du nu funnit den ro du sökte.