HANOHA

Jag kokar, golvet gungar, jag är så jävla förbannad. Jag känner hur hornen växer i pannan. Jag vill nita någon tunn stackare. Bara se hur pricksäker jag är, hur hårt jag kan slå just i denna stund. Jag är så trött på att känna mig maktlös och obetydlig. Jag är stark, så mycket starkare än de flesta i min omgivning. Ändå känner jag mig så liten och svag. Jag hade sett fram emot att få sätta dig på plats, trycka ner dig, få dig att skämmas. Ge dig ett litet smakprov på hur det är i helvetet, eftersom du ändå ska dit så småningom. Jag har spelat teater i över en vecka i väntan på denna dag. Idag skulle jag äntligen få möjligheten att lägga korten på bordet. Men nej. Tydligen inte. Jag kan inte längre låtsas som ingenting, det jag ville ta mellan fyra ögon får nu bli en telefon avrättning istället. Botten är nådd, det är för påfrestande att hålla tyst och leka dum. Det värsta är nog inte det du gjort, det du döljer. Är mest besviken för att jag trodde så mycket bättre om dig. SKENET BEDRAR!