HANOHA

Varför vi fortfarande pratar med varandra är ibland helt obegripligt. Du har ju trots allt ditt liv och jag har mitt. Jag återvänder ständigt till tankarna om att vi måste lämna det förflutna. Det finns inget "vi" längre. Jag saknar dig, har aldrig förnekat det. Du kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta, du är/var min första/största kärlek, det var på riktigt, det var något speciellt. Eller så var det inte det? Att du bara kunde lämna allt utan att ens ägna en tanke åt mina känslor tyder på att det vi hade inte var mycket att hänga i julgranen. Men att du sedan återvände efter tre månader och vill ha en relation tyder på att du inte kan släppa allt. Att du ångrar dig, eller inte. Jag vet inte. Vet inte ens vad vi har för typ av relation. Vänner kommer vi aldrig att bli och det har jag gjort klart för dig. Det senaste veckorna har jag egentligen gjort allt för att undvika dig. Även om det har varit jobbigt så har det samtidigt varit otroligt skönt. Jag behöver distans, vi behöver distans. Du måste ta reda på vad du vill, för detta är inte hälsosamt. Jag skäms, jag vill inte vara den jag är när vi är runt vänner osv. Att det framstår som om jag svansar efter dig är bara en liten del av problemet. Det är inte jag som ringer, det är inte jag som vill träffas. Men jag nickar, som en liten docka, som inte har något att säga till om. Jag bara sitter där, i det tysta och får stå ut med kommentarer som så småningom når mina öron. Jag har stått ut med det länge, FÖR länge. I nästan sex månader för att vara lite mer exakt. Det räcker nu, jag har fått nog. Frågan är bara vad jag ska göra. Jag har träffat någon, någon jag trivs med, som gör mig glad. Men jag är rädd för att ge mig in i något nytt. Även om det gamla är som en ond cirkel som jag inte lyckas ta mig ur, så är det fortfarande något "tryggt" och välbekant. Jag ljuger om jag säger att jag vet vad jag vill, jag har ingen som helst aning.