HANOHA

Det här blogg inlägget har redan tagit för lång tid att skriva och se hur långt jag har kommit. Men det är svårt att beskriva med ord hur man tycker och tänker, speciellt när man vill försöka hålla privatlivet lite privat. Jag har så mycket som jag egentligen bara vill skrika ut, men det går inte och har inte ens fått chansen att säga det jag vill ha sagt till den som bör höra det. Och det som är mellan oss vill jag ju inte skriva för mycket om här heller, men det blir ju så ändå. Det är bara att försöka tona ner det lite..

Att du vill leva det livet du lever, men ha mig på sidan om är oacceptabelt. Om det nu är så du tänker. Vet ju inte vad du är ute efter, är som sagt inte säker på om du ens vet det själv. Men så som du beter dig är iaf inte OK! Jag är inte van att komma i andra hand, jag är inte van att behöva anpassa mig, att leva efter "order". Ingen människa ska egentligen behöva göra det. Det är inte "VI" längre, ett stort ord som har upphört att existera. Eller har det verkligen det? För du behandlar mig iaf som om jag är din, men du är helt klart inte min. Ska det få vara på det viset? Ska jag låta dig fortsätta bestämma, ta ton, lägga dig i saker som du inte har något med att göra?! Vad jag gör, vem jag träffar/umgås med, vad jag har på mig. Det är väl ändå upp till mig, eller?! Du kan liksom inte alltid få som du vill, även om jag kanske har låtit dig tro det. Om du verkligen är så nöjd med det du har, som du verkar vilja få det att framstå som för andra. Vad ska du då med mig till? För mig är du som någon jävla tornado som drar fram, förstör saker och ting i din omgivning, försvinner ett tag.. Och sedan kommer tillbaka för att möblera om ännu en gång. Mitt "samhälle" måste iaf snart byggas upp på nytt, för typ andra gången. Men för att ha möjlighet att göra det, så krävs ett avslut. Och det är inte direkt din (vår) starka sida.

Detta kan ju inte sluta bra alltså!

Jag ska som sagt inte säga för mycket, det här är trots allt ett extremt känsligt ämne. Vill bara att denna person ska tänka på sina handlingar och hur mycket det kan såra andra personer, även om han själv inte ser det som en stor grej. Jag kan iaf inte ta hur mycket skit som helst, jag är stark, men alla har en gräns. Och när botten är nådd är det fan hur illa som helst, det är riktigt tveksamt om det här är värt alla "mörka" dagar. Jag vet att jag har skrivit det här förut, men bara som en påminnelse: Är det verkligen värt det? Ska man kasta sig framför bussen trots att man vet utgången? Vem fan är dum nog att göra det om man tänker efter. Man borde lära sig av sina misstag.. eller missöden, men ibland är det inte så lätt. Hoppet är trots allt det sista som lämnar kroppen.. Och när man verkligen vill tro på något så är det jävligt svårt att tänka logiskt. Har iaf kommit fram till att detta är en evighets lång historia som jag ännu inte ser slutet på. Jag vill bara leva i nuet och fullständigt skita i det förflutna. Vi skulle nog ha lämnat det som det var och inte ha dragit upp allt gammalt igen. Men gjort är gjort, var ju faktiskt inte på mitt initiativ, men jag kunde dock satt stopp när jag hade chansen. Det är jag som får lida av hjärnspöken.. Men iaf, allt har sitt slut någon gång och då kommer allt att ordna sig till det bättre. Either way!

I can just say what's on my mind,
but how we move from A to B can't be up to me.