HANOHA

Jag har bara mig själv att skylla för att jag mår som jag mår. Det är mitt fel, mitt val. Ett idiotiskt beslut som jag aldrig kan ta tillbaka. Jag kan fly ifrån det, abrupt avsluta det. Men vad hjälper det? Jag skulle idag har varit någon helt annanstans om jag satt stopp för det redan från första början. I mitt liv och känslomässigt. Men jag står och stampar på samma ställe, försöker hitta något positivt i ett stort svart hål. Tårarna rinner och jag tycker synd om mig själv. Gestalten jag ser i spegeln är inte jag, inte mitt rätta jag. Vad jag ser är något litet, patetiskt och uttryckslöst. En naiv människa utan egen vilja. Jag slits mellan tankar om vad som är rätt och fel. Vad jag borde göra och inte göra. Allt summeras för mig som pest eller kolera. Om du bara kunde förstå, sätta dig själv i min sits, uppleva det som jag får gå igenom varje dag pga dig. Jag äcklas av den du har blivit, eller den du kanske alltid har varit. Du känner ingen empati för någon. Du tänker bara på dig själv och vad som gynnar dig och ditt alter ego. Du ignorerar konsekvenserna och allt runt omkring. Jag känner inte den här personen, jag vill inte känna den här personen. Har du spelat en roll tidigare eller har du förändrats? Jag är fortfarande samma person, men samtidigt har jag tappat bort mig själv. För varje dag som går så hatar jag dig mer. Jag hatar hur du får mig att må, ditt sätt att ta mig för givet, din attityd och brist på respekt. Jag hatar i princip allt. Och när jag tänker efter så hittar jag ingenting som inte är negativt. När vi är med varandra, när jag befinner mig i din famn, när du kysser mig, så är jag precis där jag vill vara. Men till och med då, så är det egentligen nostalgin och känslan av att klockan dras tillbaka till vår tid, som är det enda positiva. För hur nära vi än kommer varandra så vet vi båda vad som väntar. Du går till ditt och jag går till mitt. Smygande, det finns inget officiellt "vi". Mitt hjärta håller fast vid det som var, som min hjärna innerst inne vet inte längre existerar och som aldrig kommer återvända. Jag älskar dig. Men jag avskyr varje tanke jag skänker dig och varje sekund som jag ödslar på dig. Huvudvärken är återkommande och oundviklig. Jag håller på att tappa kontrollen, kan knappt skilja på lycka och helvete. Börjar känna mig apatisk till livet och det är absolut inte vad jag vill. Inte alls.