HANOHA

Om du kunde se mig i ögonen och visa att du står för dina ord, så skulle jag nicka och gå därifrån. Då skulle jag inte längre ha någon val än att acceptera din önskan. Men jag kan inte reagera på något annat sätt än att bli irriterad när dina ord möter marken, samtidigt som du nervöst står och sparkar runt småsten. Finns inte en chans att jag då kan ta dig på allvar. Det du säger känns inlärt och vilseledande. Jag vill ha något konkret, något genomtänkt. Jag har ställt min fråga. Imorgon är det ett år sedan och under nio månaders tid så är detta något som kretsat i mina tankar dagligen. Du hade idag inget svar att ge mig, för "vet inte" duger inte, detta är för stort och kräver något mer än ryckande axlar. Hoppas verkligen att du tänker igenom det, frågar dig själv det som jag nu frågat. Det är viktigt för mig att veta, men det borde på något sätt vara viktigare för dig. Innerst inne.