HANOHA

Jag köper minst 5 filmer i månaden, ibland 8, ibland mer. Försöker att välja de som är lite udda, inte allt för kända, eftersom jag själv tycker om att recensera. Hitta något unikt. Oftast blir det då utländska filmer som slagit stort i sina egna länder, såna som troligtvis aldrig visats på bio här. Många gånger riktiga nitlotter. Kvällen till ära valde jag att se 'London to Brighton', en brittisk stor succé som beskrivs med ord som; "Hård", "Strålande", "Upphetsande", "Högt tempo, mycket energi", "Årets bästa brittiska film". Den är tydligen en flerfaldig vinnare i kategorier som; "New directors award", "Golden Hitchcock", "Best feature film" och "Jury prize". Med all dess lovande information så förväntar jag mig att gå upp i taket, känna någon typ av extas. Eftertexterna har rullat färdigt på skärmen och jag finner inga ord. Den hade sina stunder fylld av spänning, som rätt snabbt dog ut. Det är aldrig kul att sitta och leva sig in i en film där en 12 åring måste leva på gatan och sälja sig till en gammal rik pedofil. Så ja, den var rätt hård. Men det här 82 minuterna borde givit mig mer. Kändes lite som pannkaka på pannkaka. Slutet var lite nervkittlande. Med vikt på lite. Det varade i några få minuter och sedan drog en våg av besvikelse över mig, en obeskrivlig tomhet. Så nu ställer jag mig själv frågan: Tycker jag att den är värd att se, med facit i hand alltså, ska jag rekommendera den till andra? Jag vet faktiskt inte. Är en aning ställd. Tycker inte att den var helt bedrövligt dålig, den hade ändå något. Men om det där något gör den tillräckligt bra är något jag inte kan svara på. Både ja och nej antar jag. I min samling hamnar den i högen "one-night stands", men notera att det inte är som "värdelös", vill bara inte se den igen.