HANOHA

Nu har jag gråtit större delen av kvällen. Ladder 49 gav en sprutande effekt, trots att jag sett den ett flertal gånger tidigare. Reprisen av Insider, med sexuellt utnyttjade hästar och den stackars damen som förlorat det hon värderar högst på denna jord. Det vill säga hennes hund, Chess, gav också några tårdrypande moments. Jag tycker att det är helt vidrigt att människor ger sig på djur, kör in föremål i dem, plågar, för deras egna bisarra njutning. Och situationen med den fråntagna taxen. Att hennes väninna ljugit, att polisen lyssnat, hur hennes hundar omplacerats. När hon sedan vunnit, fått rätt, så finns det ingen som vill ta ansvar för det. Det är hennes hund, som hon uppfostrat, givit mat, tid och kärlek i nio år. Men i slutändan så verkar det inte betyda någonting. Människorna som nu mer äger Chess har avregistrerat honom, ljugit om att han avlivats. Bilder har bevisat motsatsen. Men damen får ändå inte träffa honom. Jag kan verkligen inte föreställa mig hur hon känner sig. Aqira är mitt barn. Min och bara min lilla tös. Tanken på att förlora henne existerar inte, det är för mig ett omöjligt senario och jag har ingen som helst aning om vad jag skulle ta mig till om det skulle hända.