HANOHA

Något är fel, allvarligt fel. Kan inte sluta tänka på det jag skrev om i det föregående inlägget. Saknaden har helt plötsligt blivit tydlig, rädslan för att förlora något utan att ens ha givit det en chans. Efter två misslyckade omgångar så kanske inte mitt hjärta är tillräckligt starkt för ett tredje försök. Men det kan vara värt det. Behöver något oförstört, en ny början, istället för att hela tiden försöka lappa ihop det som aldrig någonsin kommer bli som det var. Sluta förfina saker som egentligen borde gå och dra något gammalt över sig. Känslorna kommer alltid finnas där, han kommer alltid ha en speciell plats hos mig. Men det är också allt. Det kommer aldrig bli vi igen, broarna är brända för länge sedan. Det är bara vi som envist står kvar och andas in röken.