HANOHA

Att du alltid skulle sova PÅ mig och sno åt dig täcket som du egentligen inte ens använde. Ditt snarkande, pratande i sömnen, dina pruttar och eviga tjat om kli på ryggen. Pussarna som du envist öste över mig varje morgon, samtidigt som du viska "vakna älskling". Som varje gång viftades bort med något sömndrucket mummel om att du skulle dra. Att du tvinga upp mig varje morgon för att göra frukost eller bara hålla dig sällskap i några minuter innan jobbet. Dina sympati-sökande samtal under arbetsdagarna för x antal trappor och föremål som vägde si och så mycket. Din förmåga att stöka ner lägenheten efter att jag spenderat hela dagen med att städa. Dina misslyckade försök till att laga sängen. Ditt sätt att smyga upp bakom mig, lägga armarna runt min midja, kyssa mig i nacken och hasa ner mina (dina) byxor, när jag var i färd med att laga mat. När du roa dig själv genom att ändra temperaturen på mitt dusch vatten från iskallt till skållhett. Våra låtar, mtv-tittandet, skönsången i bilen. Mms:et som med stolthet visade upp påslakanet som jag önskat, en bäddad säng. Vårt projekt med målandet av köksväggen. Brottnings matcherna som alltid slutade med att jag hamna på golvet. Mys stunderna i soffan, med tända ljus och prat om framtiden. Planerande. Ditt efternamn efter mitt namn, köp av hund osv. Att höra dig prata om mig, om oss. Ditt sätt att se på mig, röra vid mig. Meningen "älskar dig baby" när det var dags att sova. Allt. Vi var som gjorda för varandra, men det räckte inte.