HANOHA

Den där känslan, intrycket av att allt snurrar. Som att åka någon kräk-aktiverande attraktion på Gröna Lund, bli slagen och falla handlöst utan att någonsin slå i marken på en och samma gång. Den känslan fick jag stå ut med när jag inatt la huvudet på kudden för att sova. Vanligtvis brukar detta inträffa när jag har väldigt hög feber, när jag har massa problem, alternativt har druckit alldeles för mycket. Men igår hade jag jobbat, var helt slut och hade verkligen sett fram emot att få sluta ögonen och ta igen mig. Trodde dessutom inte att jag hade speciellt mycket att tänka på, förutom det jag redan ältat i flera månader. Men tydligen så hade jag fel. Saker spelades upp i mitt huvud gång på gång och höll tillslut på att driva mig till vanvett. Lyckligtvis så somnade jag efter ett tag, men att inte veta vad som orsakade detta känns fortfarande oerhört störande. Jag tror mig ha en aning om varför, men för mig är den anledningen lite väl simpel. Något som gjort mig lycklig under en tid, men som nu antagligen börjar se sitt slut. Ett intresse som väckts för en viss person. Små flirtande som inte har lett till mycket mer, men som ändå haft undertexter om att det är på väg någonstans. Han ser mig på ett sätt som jag själv en gång gjorde, men som med tiden har tynat bort och näst intill försvunnit helt. Att jag är så mycket mer än det stället jag bor på, där jag jobbar, de jag umgås med. Att om jag bara hittar ett mål kan göra storslagna saker, studera, bli något. Han får mig att känna mig liten, ung, oerfaren och det skrämmer mig till en viss del. Men samtidigt så växer jag i hans umgänge, jag tar mig själv på större allvar och ser en ljusare framtid. Det finns en dragningskraft där, spänning i luften, pirr i magen. Jag är sådär barnsligt förtjust och känner själv hur jag skiner upp så fort han är i närheten. Det är en trevlig känsla som jag har saknat. Något nytt och fräscht som får mig att inse att jag sakta men säkert börjar lämna allt gammalt bakom mig.