HANOHA

Sådär ja, nu är klockan över tolv och min dag är förbi. Telefonen har tystnat efter ett ständigt ringande. Jag njuter av lugnet. Har fått gratulationer från många oväntade håll och många väntade uteblev. Nu när jag sitter hemma, i min ensamhet, faller något sorgset över mig. För ett år sedan så delade jag denna dag med en speciell person, fick en present som betyder något så otroligt mycket för mig. Jag var kär och framtiden låg framför mig/oss. Men det var som sagt ett år sedan, idag fick jag inte ens ett grattis. Jag är besviken. Ett sådant litet ord hade betytt massa, men ingenting. Inget samtal, inget sms. Jag vet inte ens om du kommer ihåg, eller om du helt enkelt skiter i vilket. Tänker inte grubbla över det, men det gör mig ledsen. Jag ser det på något sätt som ett tecken på att du inte bryr dig, att jag inte betyder någonting. Du har inte lämnat mig bakom dig, trots att du borde. Jag har inte kunnat, med tanke på att du fortfarande vill ta del av mitt liv. 9:onde oktober '07, jag var lycklig och levde livet. Inget kunde stoppa mig. 12 månader senare och jag oroar mig för ovissheten, framtiden. Jag mår bra, men har mått mycket bättre. Jag vill hitta tillbaka till den optimistiska levnads glada tjejen, som såg varje dag som ett äventyr. Sväva på rosa moln, bara trivas med mig själv och min omgivning. Det kommer ta sin tid och jag vet även att det inte är möjligt så länge du finns i min närhet. Så varför ska det vara så svårt att lämna något som man VET står i vägen för en, som bara sinkar ens egna personlighet och humör. Förhoppningsvis så är jag äldre och klockare nu. 22 år, det är dags att ta sig i kragen och växa upp. På lördag glöms alla bekymmer, jag ska ha den bästa "födelsedagen" i mitt liv. Jag ska skaka rumpan med mina vänner och vara snyggare än någonsin. Nu vet ni det. Slutligen; GRATTIS HARLEY!