Mode-mord.


Den 4 september 2008 besökte jag Skärholmen för att möta upp några vänner och titta på ers majonäs knugen och de 8000 ballonger som släpptes efter dennes tal. Ett magiskt hav av blått och gult som rätt kvickt svävade iväg för att efter ett tag bara se ut som prickar i himlen som duttats med en svart spritpenna. Hur som helst, så blev det även en sväng in i centrum där alla rabatter manipulerade mitt sinne. En envis vän fick mig att prova och fastna för ett par svarta skinnstövlar med lagom klack, perfekta för vanliga vardags bestyr. Efter 15 % avdrag gick jag hem med dessa i en påse, endast 595 kr fattigare, med råd om att impregnera de innan användning. Som alltid var jag osäker till mitt köp, trots att jag tyckte att skorna var helt fantastiskt snygga. Och när jag väl bestämt mig för att behålla dessa skönheter så tog jag hjälp av mamma för att spraya dem. Vi använde oss av "Protector, Scorett shoecare" - för alla typer av skinn. (Särskilt utvecklat med flour för att skydda alla typer av läder, mocka, nubuck, textiler samt skodon med membranliknande material). Mammas nya skinn boots fick även en omgång av denna behandling. Efter ett tag ropar mamma; "dina skor ser lite konstiga ut". Varav jag sätter hjärtat i halsgropen. Men det jag då väntade mig att få se var så till den grad mycket mildare än det som verkligen hade hänt. Mina skor hade blivit mördade, totalt förstörda. Tårarna tryckte på, men ilskan var det som tog överhand. Nu laddar jag för ett känsloladdat möte. Jag är inte glad, väldigt långt ifrån. Och det kommer bli ett helvete för dessa återförsäljare om dem inte omedelbart gör någonting åt detta. Jag vill ha ett par nya skor, men samtidigt så finns det en del av mig som bara vill rata deras affär. "Ge mig pengar och jag kommer aldrig mer sätta min fot här inne". Allt beror iofs på vad jag får för besked imorgon. Mina älsklingar ser för fan ut som om dem blivit attackerade av en graffiti målande galning. Jag önskar att allt detta var en överdrift, men nej, tyvärr. Framför mig ser jag en skokartong som tidigare fyllde mig av lycka, men som nu mer bringar djup depression och ångest. I fucking hate this.

Går förtillfället inte att ladda upp bilderna på min olycka, senare kanske.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0