HANOHA

Jag försöker skingra mina tankar eller åtminstone tänka på annat än det som förtillfället tar störst plats i mitt huvud. Jag glider ganska snabbt in i tankebanor rörande min födelsedag. Presenter, med färglada snören. Jag blir 4 år på nytt, tänker på den rosa cykeln med matchande korg som pappa rullade in på vardagsrummets parkett i vår gamla lägenhet i Axelsberg. Jag minns att min klänning för dagen hade samma nyans som cykeln, korten visar ett stort tandlöst leende. Det fanns inga bekymmer i världen. Att en soffa stod fel i mitt dockskåp var den största katastrofen. Och det enda som då gjorde mig riktigt arg och ledsen var att min kusins "fis-förnäma" släkt alltid skulle överträffa min familjs julklappar. När jag fick en helt fantastiskt fin rosa barbiebil, simpel, i plast. Så fick hon en som var i rött lack, med en nyckel och ett riktigt startljud när denna vreds om. Fast, min var ju iaf rosa. Hur som helst, min födelsedag. 9 oktober, ett heligt datum. Min mamma kämpa på BB och klämde ut denna underbara varelse. Hannah Martina Wallin. Jag kom ut med rumpan först, vilket jag fått höra större delen av mitt liv. Jag var orsaken till att min mamma vägrade skaffa fler barn. Jag är därav yngst och det trivs jag otroligt bra med. Liten och bortskämd i all evighet, eller? Min farfar var denna dag helt rasande på min mamma för att hon inte höll igen ytterligare en dag. Söta söta farfar. Han ville att vi skulle dela födelsedag. Nu sitter jag här och drömmer mig bort, hoppas och önskar att jag får en systemkamera i present. Mobilen är trasig och om jag varit vettig skulle självklart det vara ett första hands val. Men, i don't give a crap. Jag vill ha en grym kamera. Jag vill ta vackra svart/vita foton på min älskade hund, mina nära och kära. Förstora upp. Rama in. Ha själv och ge bort. Jag är en duktig fotograf, men allt jag äger förtillfället är en 3.2 cybershot mobil med trasig högtalare. Den tar fina bilder i dagsljus, men i mörker förvandlar den allt till vita spöken med röda ögon. Jag vill slippa retuschera allt i photoshop varje gång. Tack på förhand! Av mamma väntas ett par helt ljuvliga mockasiner med knähögt skaft. Frågan är bara om hon köper de för att vara snäll, eller om hon själv hoppas på att jag ska vara generös och dela med mig av dem. Väntar med spänning på Carros present, som skeppas hela vägen från USA. Dags för mig att se mig om efter något till hennes stora dag också. Den är ju trots allt större än mina 22 år. Minns min 18års dag som igår. Jag hade stora svarta håriga moonboots och dansade på bord, stolar och bardiskar två dagar i rad. Jag kände mig stor, vuxen. Men sedan ändrades den roliga bilden av min ålder när jag insåg att alla förväntade sig mer av mig, ansvar, skaffa jobb, klara sig själv. Jag vill vara 17 igen, längta efter 18. Det var tider det. Nu har jag nog babblat tillräckligt. Skulle gärna lägga in en bild på mig med min cykel, kanske imorgon om jag hittar den bland alla barndoms foton. Jag var söt, blond och helt enkelt urgullig. Vad fan hände? Haha. Godnatt!