Bära eller brista.
Jag lever under en hård yta, men jag blottar min enda riktiga svaghet i och med mitt skrivande. Han är den enda som någonsin lyckats få mig att tona ner mina åsikter. Det är svårt för mig att inse, men det är ändå så tydligt. Svart på vitt. Jag kan inte säga allt som jag vill ha sagt. Jag antar att det är rädslan för att förlora det som jag inte är redo att släppa. I nu läget så vill jag lägga alla korten på bordet, men har förtillfället inte möjligheten att göra det. Detta är något jag kunde ha gjort redan i början av året, men jag lät det bero. Jag uppskattar inget daltande och vill absolut inte att mina nära ska tycka synd om mig. Dem kan ha sina åsikter om honom, tycka vad dem vill om hans beteende. Men det är fortfarande jag själv som tillåtit allt att gå så långt. Jag har själv satt mig i den här sitsen. Och det är bara jag som kan avgöra hur mycket mer jag är villig att ta innan jag gör mig fri från problemet för gott. Jag uppskattar kommentaren som jag fick i det tidigare inlägget. Otroligt mycket. Det är sant att du inte vet exakt vad det handlar om, det är svårt för mig att måla upp hela bilden. Ännu svårare att få folk att förstå vad det är som pågår och varför. Vet att jag inte är ensam och jag vet att jag förtjänar så mycket bättre. Jag tar dagarna som de kommer. Jag vill som sagt bara tömma mitt hjärta, inte hålla inne med något. Vill att han ska lyssna, ordentligt, ta in varje ord. Efter det så kan jag ge mig själv en ärlig chans att lämna allt bakom mig. Du är mer än välkommen att fortsätta läsa min blogg, det glädjer mig bara att du tycker det jag skriver är intressant. Humöret går upp och ner här dagligen, gladare inlägg dyker nog upp inom kort.
Vet du Hannah,ingen kan förstå om dom inte gått igenom det själv.Som sagt vet jag inte exakt vad som hänt/händer men jag har gått igenom exakt samma känslosamma som du gör nu om man säger så då.Jag önska att d hade funnits nån där för mig o sagt såhär e d o såhär kommer d va eller bli.Vet du att jag har suttit på marken o skrikit o bönat o bett o gråtit nästan hamnat på sjukhus(Låter som om jag e värsta psykot men ehh a) men att"han" inte ens reagerade vi första tårarna eller vid första meningen jag mår inte bra o d e du som gör detta mot mig e ju sjukt. Låter så klyschigt att säga detta men OM han kommer att förstå så är det försent när han väl gör d för din del asså från din sida eller så kommer han aldrig förstå.O d e d där att han kommer förstå om jag bara ger d tid o gör som han vill asså,"tillfredställer" hans behov så blir d bättre sen o d fan d som skadar en själv mest.Varför gör vi så mot oss själva o inte nog me att man trycker bort sina åsikter o princeper o "varningsklockor"..Som du säger man gör detta mot sig själv..O på tal om behov allas ska tillfredställas om man e två,kanske inte 10 utav varje men 50/50 annars funkar d inte.När detta hände mig så i ungefär 6månader levde jag för att gå till jobbet, gå hem för att sova så att jag kunde gå till jobbet dagen efter men som du säger ens tankar o allt ändras me tiden man e som nån jävla gravidkvinna hur länge som helst.Men när du känner att din stolthet typ o allt kommit tillbaks lite så finner du motivation till att fortsätta vännen d kan jag garantera dig.Det kommer ta tid men hellre den evighet än en evighet i piss o spott.Har du ingen vän som gått igenom nästan samma sak?
Va glad jag blir att du åtminstonde skriver hade ng inte jag gjort om jag ska va ärlig:)
Fan jag får ont i magen när jag tänker på att du går igenom d jag gick igenom,stackare o joo jag tycker synd om dig inte puttinutt synd kanske men ingen ska behöva gå igenom d här o ensam också.Om ingen omkring gått igenom nått liknande så nee då förstår dom inte..
Fortsätta som du gör,d hjälper.
Hoppas du hittar på nå riktigt skoj i helgen!
Allting kommer att ordna sig, jag lovar!
Anonym - Har inte direkt någon som har gått igenom samma sak, eller ens något liknande. Mina vänner har en väldigt konstig syn på förhållanden i allmänhet, eller iaf en del av dem. För mig är det ett måste att skriva, det lättar ångesten. Jag försöker dock hålla det någorlunda privat. Detta är mina känslor, men inga ord som skadar någon indirekt. Personen jag skriver om känner inte till min blogg, inte vad jag vet iaf. Och efter mycket bollande med tankar hit och dit om att lägga ut adressen på tex facebook. Så har jag beslutat att det får vänta. Har tänkt att skriva ett inlägg där jag förklarar lite mer ingående vad det är för situation jag sitter i. Men då jag testat och läst igenom det jag skrivit så slutar det alltid med samma känsla; jag känner mig smutsig. Uppskattar det du skriver, det gör jag verkligen. Så fortsätt gärna. Förhoppningsvis så får du en lösning på problemet, på ett eller annat sätt kommer det ju iaf få sitt slut någongång. Jag försökte rymma från problemet, istället skaffade jag hunden som vi tingat tillsammans. Så istället för att lämna landet har jag nu en liten "dotter". Min ängel. En stor anledning till varför jag inte är så deprimerad som jag nog borde vara. Hon behöver mig och hon är viktigare än alla killproblem i världen!
Lina - I hope so.
