HANOHA

Jag har lärt mig mer det senaste veckorna än under mina övriga 22 år. Mer om livet, hur ömtåligt allting är, vad som verkligen är viktigt, att uppskatta även det mest obetydliga sakerna. Simons död har satt en stämpel i mitt inre, en stämpel som aldrig kommer suddas ut. Allt som har hänt har påverkat mig, till det bättre. Jag vill sätta upp milstolpar, som så småningom ska leda till det jag eftersträvar. Jag vill få ut något av mitt liv. Simon lämnade jorden, bara 21 år gammal. Och även om han hade hela livet framför sig, så hade han fortfarande kommit långt. Sök på Simons namn på google. Han och Omran gjorde sig hörda, förutom tidningar, så har vanliga människor skrivit långa inlägg om dem i sina bloggar. Säga vad man vill, jag personligen tycker att det är beundransvärt. Och jag är oerhört stolt över att två människor som egentligen haft oddsen emot sig, lyckats åstadkomma ett sådant pådrag. Väckt folks intressen, ändrat deras syn, uppmärksammat ett stort problem i vårt samhälle. Inspiration. Jag ska ta vara på mitt liv, mina nära och kära. Men först måste jag lista ut vad jag vill göra. Och det kan ju ta sin lilla tid. Men jag är villig att kämpa - för min framtid. Den ligger i mina händer.