HANOHA

Vakat över Aqira, knappt sovit en blund. Torkat upp spya, klappat, tröstat. Även om det mystiska upphöjningarna har gått ner en del så har de inte försvunnit. Dags att ringa veterinären för hjälp.

Dagen har inte direkt haft en lyckad start. Min hund ser helt rufsig ut, under pälsen döljer sig något som kan förknippas med bölder. Jag har ingen aning om vad det är, men misstänker att hon har fått en allergi chock i samband med att jag bytt hennes foder. Har duschat henne och köpt hennes gamla vanliga mat, hoppas att det ska hjälpa. Annars blir det till att uppsöka en alldeles för dyr veterinär. Jag är just nu en extremt orolig mamma som vill att mitt barn ska bli friskt. Min lilla tjej är det absolut finaste jag har. Min kärlek, mitt liv.

Nyss kommit hem efter en lång promenad i mörkret med två andra individer. Vi traskade runt på asfalt, genom högt gräs, på steniga stigar i skogen med endast en mobil lampa som ljus. Runt omkring våra ben sprang tre energiska hundar av olika raser och storlekar. Svart, tigrerad, beige. Tripp, trapp, trull. Något kyligt i luften, men på en trivsam nivå. Vi gick där, pratade om allt och ingenting. Härligt. Precis vad jag behövde denna söndag. Och nu ska jag krypa upp i soffan med en kopp varm choklad, värma mina frusna händer, samt insidan. Sätta på någon film, mysa ner mig med Aqiras jämna andetag mot mitt bröst. Hösten är här och jag älskar det!

Knäck min rygg, ge mig massage och slava för mig i minst 24 timmar. Åtminstone tills min kropp har läkt och jag är tillbaka i min vanliga form. Det bör ske ett mirakel om jag ska komma ur sängen imorgon. Godnatt!

Jag är helt fysiskt förstörd. Huvudet dunkar, ryggen värker, knäna är stela och oroväckande labila, fötterna ömmar. Men trots detta så är det jobb som gäller för mig även denna kväll. African night today. Hm, inga kommentarer. Hoppas iaf på mer gäster idag än gårdagen, lite mer klirr i kassan (förhoppningsvis). Måste däremot skruva på djävulshornen innan jag rör mig mot min arbetsplats, dessa afrikaner har en tendens att göra precis som dem vill. Ta med sig egen alkohol, sitta och fylla på glasen allt för synligt. Vilket leder till konfrontationer där jag alltid får samma svar; "Oh sorry, I didn't know. I'm here for the first time". HALLÅ!
Säg mig ett ställe i Sverige, eller varför inte världen, där du får ta med dig egen alkohol. Det är liksom själva idén med att ha restaurang/nattklubb. Ni festar och har kul, vi tjänar pengar. Typ. Hey hey.

Att öppna presenter i förtid är fusk, men lite av min grej. Det är ju trots allt nästan två veckor till min födelsedag och Carros paket från USA damp ner i brevlådan idag. Kunde inte låta bli, det var alldeles för frestande.



Paketet innehöll ett jätte sött armband från Victoria's Secret med små symboler på, som Carro så hjälpsamt förklarade innebörden av i ett brev. (Även om jag förstod det själv). Eftersom min kamera inte är av världsklass så var det svårt att fota detaljerna, så jag använder helt enkelt Carros gulliga beskrivning så att ni andra förstår. "Det står 86 vilket är året du är född, det är en hund så att du kan tänka lite extra på Aqira. Det är hjärtan för alla du älskar och Love Pink så att du inte ska glömma mig!" Oavsett hur mycket jag än försöker så lyckas jag ju aldrig bli av med dig. Så hur ska jag kunna glömma dig? Enklare sagt än gjort liksom. Haha!

Anyway, I love it. Really do. En genomtänkt present betyder alltid mer. Tack så mycket snoris.

Kortet; "You have an advantage when it comes to birthdays... Coolness doesn't age".
Carro; "Vill du skratta lite extra åt kortet så låtsas bara att det är jag som läser det högt på engelska".

Om ett gott skratt förlänger livet så kommer jag leva i all evighet!

Alexander fick lämna idol. Jag är inte nöjd. Kommer sakna hans sprudlande personlighet. Ta tillbaka killen som årets wildcard, please. Annars får denna charmiga kock gärna komma till Sthlm och sjunga en duett med mig. Lite väl lagad mat skulle inte heller skada. Du gör din grej, jag gör min. Dvs drinkarna. Haha!

Och ja, jag brände min nagel när jag skulle tända ett ljus. Lukten är inte trivsam. Inte alls.

Jag vill ha en svart Honda Civic Type-R, men denna skulle inte sitta helt fel den heller.

Men jag älskar vad höstens mode har att erbjuda. Lager på lager. Ribbade tights, knästrumpor, ben- och armvärmare, stickat i överflöd. Det är precis så jag vill att det ska vara. Men just nu ligger jag i en ekonomisk kris. Jag har köpt så otroligt mycket, men enligt mig är det långt ifrån tillräckligt. Jag vill ha mer. Men jag har helt enkelt inte råd. Minst 3 par skor som jag gått och dreglat efter ett tag nu. Knästrumpor i miljarders färger. Mössa, vantar, en tjock sjal. Stickade tröjor i olika gråa nyanser, helst med stora knappar. Väskor. Ett stort kors i mörkt trä skulle göra mig överlycklig. Jag måste nästan köpa lotter och hoppas på en miljon vinst. ÅNGEST!

Jag försöker skingra mina tankar eller åtminstone tänka på annat än det som förtillfället tar störst plats i mitt huvud. Jag glider ganska snabbt in i tankebanor rörande min födelsedag. Presenter, med färglada snören. Jag blir 4 år på nytt, tänker på den rosa cykeln med matchande korg som pappa rullade in på vardagsrummets parkett i vår gamla lägenhet i Axelsberg. Jag minns att min klänning för dagen hade samma nyans som cykeln, korten visar ett stort tandlöst leende. Det fanns inga bekymmer i världen. Att en soffa stod fel i mitt dockskåp var den största katastrofen. Och det enda som då gjorde mig riktigt arg och ledsen var att min kusins "fis-förnäma" släkt alltid skulle överträffa min familjs julklappar. När jag fick en helt fantastiskt fin rosa barbiebil, simpel, i plast. Så fick hon en som var i rött lack, med en nyckel och ett riktigt startljud när denna vreds om. Fast, min var ju iaf rosa. Hur som helst, min födelsedag. 9 oktober, ett heligt datum. Min mamma kämpa på BB och klämde ut denna underbara varelse. Hannah Martina Wallin. Jag kom ut med rumpan först, vilket jag fått höra större delen av mitt liv. Jag var orsaken till att min mamma vägrade skaffa fler barn. Jag är därav yngst och det trivs jag otroligt bra med. Liten och bortskämd i all evighet, eller? Min farfar var denna dag helt rasande på min mamma för att hon inte höll igen ytterligare en dag. Söta söta farfar. Han ville att vi skulle dela födelsedag. Nu sitter jag här och drömmer mig bort, hoppas och önskar att jag får en systemkamera i present. Mobilen är trasig och om jag varit vettig skulle självklart det vara ett första hands val. Men, i don't give a crap. Jag vill ha en grym kamera. Jag vill ta vackra svart/vita foton på min älskade hund, mina nära och kära. Förstora upp. Rama in. Ha själv och ge bort. Jag är en duktig fotograf, men allt jag äger förtillfället är en 3.2 cybershot mobil med trasig högtalare. Den tar fina bilder i dagsljus, men i mörker förvandlar den allt till vita spöken med röda ögon. Jag vill slippa retuschera allt i photoshop varje gång. Tack på förhand! Av mamma väntas ett par helt ljuvliga mockasiner med knähögt skaft. Frågan är bara om hon köper de för att vara snäll, eller om hon själv hoppas på att jag ska vara generös och dela med mig av dem. Väntar med spänning på Carros present, som skeppas hela vägen från USA. Dags för mig att se mig om efter något till hennes stora dag också. Den är ju trots allt större än mina 22 år. Minns min 18års dag som igår. Jag hade stora svarta håriga moonboots och dansade på bord, stolar och bardiskar två dagar i rad. Jag kände mig stor, vuxen. Men sedan ändrades den roliga bilden av min ålder när jag insåg att alla förväntade sig mer av mig, ansvar, skaffa jobb, klara sig själv. Jag vill vara 17 igen, längta efter 18. Det var tider det. Nu har jag nog babblat tillräckligt. Skulle gärna lägga in en bild på mig med min cykel, kanske imorgon om jag hittar den bland alla barndoms foton. Jag var söt, blond och helt enkelt urgullig. Vad fan hände? Haha. Godnatt!

Jag har skivit x antal inlägg nu, men inget är värt att publicera. Texterna är som sömnpiller. Och jag är lite av en perfektionist, så jag vägrar helt enkelt dela med mig av det när jag själv inte är nöjd. Tänker svara på kommentarerna istället och hoppas på att jag har något mer intressant att skriva om senare.

Ingenting har egentligen ändrats sedan jag skrev sist. Men samtidigt så ändras ens sätt att tänka med tiden och det man såg som hopplöst har helt plötsligt lagrats längre in. Jag försöker att inte känna av det, det tjänar ingenting till. Men jag vet att det finns där. Och när man minst anar det så svallar känslorna över och allt blir outhärdligt igen. Dessa humör skiftningar har pågått allt för länge och jag förbannar mig själv för att jag tog det till den här nivån. Om jag bara hade satt ner foten från första början så hade minnena från oss fortfarande varit fina och oantastliga. För vår relation har nu utvecklats till en ond cirkel, ett beroende, som aldrig kommer se sitt slut. Bilder på dig får mig att känna en obeskrivlig avsmak, som en svamp som växer i min mun. Inga kärleksfulla tankar, bara förundran över vad jag ser/såg hos dig. Men sedan står du där, framför mig. Ser på mig med de där blickarna som får mina knän att vikas och jag glömmer allt du tidigare har gjort mot mig. And so on. Mitt liv, i den grå bubblan. Ser ingen utväg, ingen framtid, inget hopp. Endast ett osynligt band till det förflutna som aldrig ger mig sig, som aldrig brister. Det är upp till mig, jag måste ta fram saxen och klippa.

Jag lever under en hård yta, men jag blottar min enda riktiga svaghet i och med mitt skrivande. Han är den enda som någonsin lyckats få mig att tona ner mina åsikter. Det är svårt för mig att inse, men det är ändå så tydligt. Svart på vitt. Jag kan inte säga allt som jag vill ha sagt. Jag antar att det är rädslan för att förlora det som jag inte är redo att släppa. I nu läget så vill jag lägga alla korten på bordet, men har förtillfället inte möjligheten att göra det. Detta är något jag kunde ha gjort redan i början av året, men jag lät det bero. Jag uppskattar inget daltande och vill absolut inte att mina nära ska tycka synd om mig. Dem kan ha sina åsikter om honom, tycka vad dem vill om hans beteende. Men det är fortfarande jag själv som tillåtit allt att gå så långt. Jag har själv satt mig i den här sitsen. Och det är bara jag som kan avgöra hur mycket mer jag är villig att ta innan jag gör mig fri från problemet för gott. Jag uppskattar kommentaren som jag fick i det tidigare inlägget. Otroligt mycket. Det är sant att du inte vet exakt vad det handlar om, det är svårt för mig att måla upp hela bilden. Ännu svårare att få folk att förstå vad det är som pågår och varför. Vet att jag inte är ensam och jag vet att jag förtjänar så mycket bättre. Jag tar dagarna som de kommer. Jag vill som sagt bara tömma mitt hjärta, inte hålla inne med något. Vill att han ska lyssna, ordentligt, ta in varje ord. Efter det så kan jag ge mig själv en ärlig chans att lämna allt bakom mig. Du är mer än välkommen att fortsätta läsa min blogg, det glädjer mig bara att du tycker det jag skriver är intressant. Humöret går upp och ner här dagligen, gladare inlägg dyker nog upp inom kort.

Jag har känslor, är inte gjord av sten. Mår piss och det är inget jag kan göra för att slå bort den känslan. Den förpestar mig, får mig att känna mig liten och obetydlig. Jag ber till Gud att min tillvaro ska ändras, radikalt.

Som sagt, allt är upp och ner vänt. Men på något konstigt sätt till min fördel, för det måste ske någon typ av förändring. Att du då har kommit på den briljanta lösningen att vi inte ska höras på några veckor så allt kan lägga sig, är väl inte direkt vad jag hade tänkt mig. Vad hjälper det? Det kommer ju återgå till det "normala" efter det. Du respekterar inte mig, det har jag fått bevisat för mig själv nu. Du kanske tror att du gör det, men vad jag tycker och känner har ingen betydelse. Det viktigaste är hur du själv har det och hur "den du älskar" har det. Jag ska säga mitt, sen kanske du kan tänka igenom det under våran paus. Även om jag mest tror att det kommer gå in genom öronen för att sedan rinna ut genom näsan. Har kommit fram till att du inte är speciellt mogen, konflikter är inte din grej. Den som kommer må sämst över allt det här, det är jag. Och så borde det inte vara. Ta vara på det du har eller gör dig av med det för gott. Jag orkar inte mer.

Dagen började riktigt illa och nöjde sig inte med det utan utvecklades till total kaos. Allt är just nu helt upp och ner vänt och jag har ingen som helst aning om hur detta kommer sluta. Finns ingen enkel lösning på problemet. Allt jag vet är att det är mitt "fel", men ditt ansvar. Jag har inte satt dig i den här sitsen, det var ditt val. Jag har ingen annan som jag behöver ta hänsyn till, jag gör som jag vill när jag vill och hur jag vill. Så hur du vill hantera "dina relationer" är helt upp till dig. Jag tänker iaf inte ljuga för att tillfredsställa dina behov, bara för att göra dig nöjd. Tänk dig då hur jag mår, hur jag känner mig. Men i det här fallet så verkar det inte spela någon roll. Vilket är konstigt med tanke på det vi håller på med, hur lång tid det ändå har pågått, samt historien bakom allt. Sanningen kommer alltid fram tillslut. Och att du nu får ta lite av konsekvenserna för ditt agerande är nog bara nyttigt. Du måste bestämma hur du vill ha det. Jag orkar inte mer. Har känt så ett tag nu, men det här var typ droppen. Jag har sjunkit lågt för din skull många gånger, lägre än vad jag själv trodde var möjligt. Men denna gång måste jag sätta stopp och helt enkelt vägra. Du tror att du har mig runt lillfingret, att jag hela tiden ska dansa efter din pipa. Men tyvärr, inte denna gång. För om jag gör detta så har jag sjunkit så lågt att jag aldrig mer kommer kunna ta mig upp. Jag kommer förevigt sitta fast under din skosula, så att du kan fortsätta trampa och trampa. Respekt är nyckelordet. Jag älskar dig, fortfarande, men det är inte värt det!

Kläderna var både som förväntat men ändå inte. En av de stickade tröjorna är helt underbart mysig och kommer troligtvis användas flitigt. Dock är den kortärmad, men det är lite av tjusningen liksom. Den andra stickade var helt okej, mycket större än vad jag trodde. Men med ett skärp så blev även den otroligt snygg. Hade även beställt ett par svarta jeans som jag inte är helt nöjd med. Men de kostade bara 99 kronor på rean, så något kan jag nog göra för att förbättra dess utseende. Ett svart flätat armband finns nu mera också i min ägo, lite plastigt, men det duger. Det var dagens hämtade paket, bilder dyker upp så småningom. Helt enkelt när jag bestämmer mig för att använda plaggen. Den som väntar på något gott..

Slänger in en bild på Lena och Aqira som jag har blivit helt kär i.
Mammas älsklings tjej, mitt hjärta. Se så underbart vacker hon är.

Min helg var rätt toppen. Fredagen spenderas hemma hos min faster, där det bjöds på middag och en stor mängd alkohol. Snubblade i säng vid 4, mätt, något snurrig, allmänt belåten. Lördagen bestod av arbete, men innan jag var tvungen att infinna mig bakom baren så hann jag med att se "Svensson Svensson" (love love love) och 20 minuter av "Lånta fjädrar". Hoppas verkligen att den "filmen" går i repris. Skrattade så att tårarna rann och förbannade mitt schema hela vägen till jobbet. Vi hade denna kväll African Night på stället, vilket verkligen inte är något favorit event. Var ändå helt okej, men körigt, då jag var tvungen att bemästra den meter långa baren helt själv. När jag vaknade i söndags var jag tvungen att städa lite, visningen av lägenheten ägde rum 15.30-16.30 och dags för ännu en imorgon kl sex. Måste bara säga att "Hål i väggen" som igår visades på 6an är mitt nya favorit program, tränade magen rätt ordentligt där jag satt i soffan. Fick typ nackspärr också, för att jag spände alla muskler varje gång jag fick en skratt attack. Synd att programmet bara håller på i en halvtimme. Ville se mer av Henrik, Felix och Björn. Nu ska jag hoppa in i duschen och sen dra iväg och hämta ett efterlängtat paket. Alltid så nervös när jag beställt hem kläder. Hoppas hoppas att allt ser ut som jag väntat mig. Btw, ser att jag har haft samma antal besökare varje dag, trots att jag inte har uppdaterat något. Creds. Min STORA (haha) blogg har några trogna läsare. Yeah baby. I'll be back, promise. Ciao!

Att jag vaknade och ville bränna pengar utvecklades till allt annan än en underdrift. Var tvungen att stanna 7 ggr på vägen hem för att armarna värkte av bärandet. Många påsar blev det. En hundring hit en hundring dit. Och sen hade jag helt plötsligt passerat 1000 kronors gränsen, so not good. Jobb på lördag och även om jag inte räknar med det, så hoppas jag på massa dricks för att stabilisera kassan en aning. Köpte väl lite av det jag planerat, men som vanligt så plocka jag på mig massa saker som jag nog egentligen inte behöver. Lyckades klacka om skorna (glömde inte), good to go now. Inhandlade några par mysiga benvärmare, tjocka leggins, två linnen, ett skärp, en stickad bolero, örhängen och annat smått och gott. Just nu sitter jag med en omgång färg i håret, kändes nödvändigt eftersom utväxten gick mig på nerverna. Imorgon ska jag hem till min faster på middag och hoppas sedan på någon typ av utgång. I'm going to look fabulous in my new stuff. Länge sen jag fixade mig sådär ordentligt eftersom mina helger oftast enbart innebär jobb. Men nu jävlar. Det ska ryka om mig gott folk. Dags att hoppa in i duschen och se klinkers och kakel svartna under vattnets strålar. Ciao!

Trodde att jag skulle känna mig sömning, arg och grinig denna morgon. Har nämligen inte sovit speciellt många timmar pga outhärdlig mensvärk. Trots detta så känner jag mig inte det minsta negativ, vaknade istället av ett kraftigt shopping sug. Vill bara gå ut med hunden, hoppa in i duschen och sedan ge mig iväg och bränna pengar. Kanske borde spara lite, men något fint måste jag faktiskt få unna mig själv. Något stickat och ett nytt skärp kanske?! Lite tjockare leggins måste jag iaf köpa, hösten är ruggig. Måste dessutom lämna in skorna (för omklackning innan användning), annars kommer det aldrig bli av. Nej, nu ska jag skutta in i köket och sätta på kaffe. Annars finns ju risken att jag bli tjurig inom kort och det vill vi väl inte. Hörs senare!

Din doft har etsat sig fast i min hud. Dusch efter dusch, men lukten är den samma.
På både gott och ont. Det är liksom 4 dagar sedan sist. The smell of misery maybe?

Det var förvånads värt lätt att byta skorna. Expediten var hjälpsam och led med mig för att jag tidigare hade fått felaktiga instruktioner. Har nu ett par nya härligheter liggandes i kartongen i väntan på behandling. Denna gång med mousse för syntet skor. Har även fått rådet att klacka om dem redan innan användning, så ska försöka slänga in dem hos skomakaren imorgon. Lyckades även byta det omtalade skärpet till en storlek mindre trots att det gått mer än en månad sen kvittots "utgång". Det var med andra ord min dag idag, allt gick som det skulle. Däremot går jag och är olycklig över att jag just nu inte har råd att köpa de skor som jag verkligen vill ha. Dessa gudagåvor kostar 1200 kr. Och även om jag har pengar, så har jag en massa andra utgifter som måste gå i första hand. Men det är inte långt till min födelsedag, om man ska se det från den ljusa sidan. Varit på SEA och köpt lite leksaker till Aqira också, bland annat en rosa gris i mjukplast med ett realistiskt läte. Inget vanligt pip-pip. Charmerande om inte annat. Nu ska jag titta på "We own the night" och sedan försjunka mig i "El Choco" om jag orkar. Så sjukt bra (hemsk) och svår att släppa. Ciao!

Den 4 september 2008 besökte jag Skärholmen för att möta upp några vänner och titta på ers majonäs knugen och de 8000 ballonger som släpptes efter dennes tal. Ett magiskt hav av blått och gult som rätt kvickt svävade iväg för att efter ett tag bara se ut som prickar i himlen som duttats med en svart spritpenna. Hur som helst, så blev det även en sväng in i centrum där alla rabatter manipulerade mitt sinne. En envis vän fick mig att prova och fastna för ett par svarta skinnstövlar med lagom klack, perfekta för vanliga vardags bestyr. Efter 15 % avdrag gick jag hem med dessa i en påse, endast 595 kr fattigare, med råd om att impregnera de innan användning. Som alltid var jag osäker till mitt köp, trots att jag tyckte att skorna var helt fantastiskt snygga. Och när jag väl bestämt mig för att behålla dessa skönheter så tog jag hjälp av mamma för att spraya dem. Vi använde oss av "Protector, Scorett shoecare" - för alla typer av skinn. (Särskilt utvecklat med flour för att skydda alla typer av läder, mocka, nubuck, textiler samt skodon med membranliknande material). Mammas nya skinn boots fick även en omgång av denna behandling. Efter ett tag ropar mamma; "dina skor ser lite konstiga ut". Varav jag sätter hjärtat i halsgropen. Men det jag då väntade mig att få se var så till den grad mycket mildare än det som verkligen hade hänt. Mina skor hade blivit mördade, totalt förstörda. Tårarna tryckte på, men ilskan var det som tog överhand. Nu laddar jag för ett känsloladdat möte. Jag är inte glad, väldigt långt ifrån. Och det kommer bli ett helvete för dessa återförsäljare om dem inte omedelbart gör någonting åt detta. Jag vill ha ett par nya skor, men samtidigt så finns det en del av mig som bara vill rata deras affär. "Ge mig pengar och jag kommer aldrig mer sätta min fot här inne". Allt beror iofs på vad jag får för besked imorgon. Mina älsklingar ser för fan ut som om dem blivit attackerade av en graffiti målande galning. Jag önskar att allt detta var en överdrift, men nej, tyvärr. Framför mig ser jag en skokartong som tidigare fyllde mig av lycka, men som nu mer bringar djup depression och ångest. I fucking hate this.

Går förtillfället inte att ladda upp bilderna på min olycka, senare kanske.

"Greenlight for The Boondocks Saints II; All saints day". Det har pratats hit och dit i år, ingenting har hänt. Och jag har stundtals givit upp hoppet om en uppföljare. Nu är den tydligen på gång. Inspelningen sägs ha börjat i augusti. Den dagen, herregud, kan inte ens beskriva känslan. Jag ska stänga in mig i min lägenhet. Bara jag, min tv med surroundljud och massa onyttigheter. Ingen telefon eller andra störnings moment. Låt det gå, låt den komma. Risken finns ju dock att den aldrig kommer till Sverige och om den gör så lär det ta några år. Så det blir till att förlita sig på internet eller möjligtvis släkten i USA. Jag längtar. Eller längtar är tom ett alldeles för svagt ord. Jag är nästintill besatt. Dagarna, alla minuter och sekunder kommer kännas som en evighet. Även om jag är orolig, rädd för att bli besviken osv. Så bara måste jag se den. Så, bring it on. Låt mig inte vänta för länge. Redan gått 9 år sedan min absoluta favorit film kom ut. Ett smakprov på vad som väntas;

The boys (Norman Reedus, Sean Patrick Flanery) and their father Il Duce (Billy Connolly) have been living in seclusion, deep in Ireland on a sheep farm, away from everything, when Il Duce's brother comes to tell them that a priest was murdered in Boston and it was set up to look like it was done by the Saints.

Upphetsande. Men som ett förspel som aldrig når det där speciella.

Idag är jag sjukt seg eftersom jag höll mig vaken inatt för att se MTV galan. Eller jag somnade nog efter "årets pop-video", har iaf inget minne av resten. Programmet i sin helhet var väl helt okej. Njöt inte riktigt av Rihanna's uppträdanden och han som agerade progarmledare gick mig på nerverna. Christina Aguilera exploderade, me love. Men däremot kunde jag inte låta bli att undra (irritera mig på) vem som valt ut hennes byxor. Vet inte exakt vad det var, det var bara så fel. Britney Spears kammade hem 3 priser, creds. Starkt av henne att lyckas med en sådan comeback. Även om hon inte direkt är en av favoriterna, så unnar jag henne det. Dock lät iaf andra tacktalet precis som det första; "I wanna thank God for blessing me like this".. Lite konstlat enligt mig.

Gårdagen var minst sagt intressant. Egentligen helt tagen av situationen. "IT" ringde helt hysteriskt vid 3 snåret. Ungefär 10 samtal inom loppet av en kvart. Mötes upp. Gnabbades lite. Blev biten på halsen, strax under hakan. Vilket idag har utvecklats till en stramande, svullen punkt som sakta men säkert börjar inta en blåaktig nyans. Vad som hände sen är lite dimmigt. Och avslutet, hm.. kunde ha varit lyckligare. Ett samtal nalkas. Samla kraft Hannah. Nu ska jag sätta på "Little man" medan mitt moonless night nagellack torkar. Se om man orkar hålla sig vaken till VMA inatt. Ställa klockan kanske? Hur som helst, hörs kanske senare.

Jag är helt slut i hela kroppen. Trasig. Känner att något typ av virus ligger och trycker, väntar på läge att slå till. Som jag har skrivit tidigare så vill jag bli sjuk så att jag kan bli frisk. För detta är inte kul, inte det minsta. Ikväll blir det jobb igen, trots att jag mår som jag gör. Förhoppningsvis så finns det tillräckligt med personal så att jag kan sluta tidigare än vad schemat egentligen tillåter. För så som jag känner mig nu så blir det tufft att hantera gäster och hela tiden ha ett leende på läpparna. Jag är helt enkelt inte på ett "trevligt" humör. Om jag fick så skulle jag dra på mig myskläder, krypa ner under täcket i soffan och se någon bra film. Istället måste jag torka håret, sminka mig osv. Usch och fy, jag hittar ingen liten positiv gnista idag. Allt rent ut sagt SUGER!

Jag orkar inte blogga, allt är helt förvridet. Orkar inte tänka, orkar inte agera. Jag gör mitt bästa, men allt blir bara så fel. Jag är totalt utmattad, både psykiskt och känslomässigt. OFF. Hoppas att allt känns bättre imorgon. I can't go on like this. Det äter upp mig inifrån. Förstör mig mentalt. Sakta men säkert. Godnatt!

Helgens arbete är över och har nu 5 dagar av ledighet att se fram emot. Förhoppningsvis. Har en förkylning på g. Men den tar sin tid tydligen. För varje dag som går så känns huvudet tyngre, men samtidigt så händer ingenting. Har hållit på i en vecka nu. Trodde att det var dagen "det" när jag vakna idag, näsan var täppt och halsen kändes ovanligt tjock. Men inget snor, nada. Börjar tröttna, nu vill jag bli sjuk så att jag kan bli frisk. Annars kommer jag gå och må halvt dåligt i onödan typ. Så jävla typiskt mig och min kropp. Imorgon bli det en sväng till Skärholmen. Köpa mat till hunden, samt avmasknings piller. Kanske en leksak också. Dregla lite efter skorna som jag ännu inte köpt. Strumpor måste inhandlas och gärna några mysiga koftor nu när hösten knackar på dörren. Hittade ett par lårhöga stövlar idag, är lite sugen, men även väldigt osäker. Så får se vad jag bestämmer mig för. Nu ger jag upp, läsa lite och sedan sova (om jag kan, vilket jag hoppas). Godnatt!