HANOHA

Att du fortfarande har en tendens att bestämma hur jag ska känna/må/tycka/tänka, det är otroligt. Att jag ens låter dig är helt ofattbart, att jag aldrig inser att du är som du är och att det aldrig kommer att förändras. Jag genomskådade dig för länge sen, men det går liksom inte in. Jag förbannar min dumhet varje jävla gång. Känner mig så liten, så naiv. Du har ingen respekt, du förstår inte innebörden av det ordet. Men jag vill så gärna tro att du har bättrat dig, jag vill så gärna tro på dina ord. Men varje gång slutar det likadant, jag blir lämnad med ett eko i huvudet av dina lögner. Tomhet, känslan av att vara helt värdelös, utan makt, utan möjlighet att förstå vad jag har gjort för fel. Och detta.. eftersom jag faktiskt inte har gjort något för att förtjäna all skit som du spottar ur dig. Jag gav dig allt, du blev girig. Bollen ligger inte i mina händer, det har den nog aldrig gjort.. OCH DET (rent ut sagt) SUGER! 

Poor clueless girl, förnuftet är schizo.