HANOHA

Sol, värme, en alldeles för kvav luft. Men ändå, svensk sommar när den är som bäst. Jag kliver upp på morgonen och försöker orientera mig igenom garderoben. Behöver något lätt, något som andas och inte gör värmen olidlig. Vistas större delen av dagarna utomhus, njuter, mår bra. Nu känner jag dock att en dusch är i sin ordning. Det är väl ända nackdelen med det här vädret, att man känner sig konstant svettig och ofräsch. Men i slutändan, när linjena börjar ta vid, när hyn fått en brunare nyans.. så är det helt enkelt värt det.

Snustorra ängar med stickande grässtrån, sol som värmer minsta lilla del av min kropp, rödblommiga kinder, linnen och bara ben, barn som plaskar och skriker av glädje, högljudda nyblivna artonåringar, uteserveringar med kall öl, mys på balkongen i sommar nattens värme. Jag har så många dilemman, problem som måste lösas. Men idag har jag känt mig fri. Njutit fullt ut hela dagen. Allt annat har känts betydelselöst, någon som inte existerar. Eller iaf något som kan skjutas upp, som man kan ta itu med när man har tid och lust. Idag är jag kär. Inte i någon, utan i något. Livet, sommaren, solens strålar. Allt kommer lösa sig för mig, till det bättre. Allt kommer bli SÅ mycket bättre. Ska få inlines av min mamma så att jag kan börja träna Aqira. Att aktivera både henne och mig själv kommer göra oss gott. Vi ska iväg och titta på lägenheter nästa vecka. Börjar snart jobba med något helt nytt, något ovisst men spännande. Jag ser fram emot allt, ser ljust på framtiden. Även om jag har mycket på min lista som ska/måste avverkas, så har allt på något sätt tonats ner. Känns inte riktigt lika tufft längre. Det är fredagkväll, men jag ligger hemma. Hade egentligen lust att hitta på något, men inga "att göra" alternativ kändes tillräckligt tilltalande. Så nu ska jag sätta på en film, ligga och mysa i soffan med min hund och trycka i mig onyttigheter. Och vet ni vad? Det känns så himla rätt.

Efter att ha fördjupat mig lite i ämnet så ska jag nu återgå till det jag skrev om tidigare. Det var alltså i lördags som flickorna drunknade och sedan låg döda på stranden i över en timme innan polisen anlände med likkistorna. Under denna timme var det inte många som avbröt sitt solbadande, de flesta satt lugnt kvar och njöt av lunch och ledighet. Desto mer jag läser om det, ju mer upprörd, förtvivlad och arg blir jag. Jag förstår helt enkelt inte hur människor kan vara så känslokalla. Likgiltigheten är skrämmande. Dessa kusiner, 12 och 13 år gamla, hade troligtvis levt idag om dem inte varit just "romska flickor". Dem var bara barn. Vem får egentligen möjlighet att välja sin uppväxt, bakgrund, släkt, kultur? Jag har själv starka åsikter och zigenare är inte några av mina favoriter. Jag hatar att få guld upptryckt i ansiktet när jag är ute och handlar. Jag blir orolig för att kaos ska bryta ut varje gång det är för många på ett och samma ställe. Mina intryck och upplevelser av zigenare (till mesta dels finska) är inte den bästa, av erfarenhet vet jag att dem tar plats och tror sig ha sina egna lagar. Men detta betyder inte att jag skulle blunda och vända ryggen till om jag ser någon i nöd. Dem är fortfarande människor som alla andra. Att man kan sitta och ignorera att döden uppehåller sig bara några meter ifrån, på samma strand. Är för mig helt ofattbart, befängt. Det gör mig illamående och jag börjar tappa förtroendet för mänskligheten i sig. När sånt här får ske och att det dessutom tagit så lång tid innan någon börjat reagera.. Det får en verkligen att börja undra vart världen är på väg och vad som kommer hända härnäst.

"Problem ett, att jag inte har hört av mig. Problem två, att jag träffar någon annan". TRÄFFAR NÅGON ANNAN? Det är ju inte direkt den korrekta benämningen eller hur? Varför? Förtjänar jag att behandlas på detta sätt? "Nä, faktiskt inte. Det var skitfult av mig, men jag visste inte hur jag skulle lägga fram det". Det måste finnas en gräns för korkade uttalanden. Skjut mig innan jag hinner skada någon annan. Ut och promenera nu Hannah!

"På stranden ligger två döda flickor, två drunknade romska flickor.
Intill dem sitter turister och käkar lunch. Efter att de ignorerat nödropen".



Upprörande. Finner för tillfället inga andra ord för denna artikel.

Jag skyltar just nu inte med att vara Djurgårdare. Detta börjar bli pinsamt, helt bedrövligt pinsamt faktiskt. Senaste vinsten ägde rum den 28 april, mot ett av bottenlagen Ljungskile. Det är ju inte direkt något att stoltsera med. Dagens match mot Helsingborg var en av det mest smärtsamma jag sett, det där får helt enkelt inte kallas för fotboll. Dembos (oförlåtliga) misstag kommer ge mig mardrömmar i flera dagar. Domar besluten är jag inte heller speciellt nöjd över. Efter varje förlust så har jag mer eller mindre lyckats hålla mig positiv. Tänkt att det inte kan bli värre, att vi vinner nästa gång. Nu börjar detta sakta men säkert förvandlas till förtvivlan och desperation. Nr 23 gav mig ett tafatt "maybe we'll win next time". Hoppas det. Helsingborg igen på söndag, dags att bryta den onda cirkeln och ta hem 3 poäng. Så här kan det iaf inte fortsätta.

Inkorgen: G.. 20-jul-08, 02:29.
 
Ja men jag skämdes att säga till dig..
Ärligt för jag fastnat ett tag, försökte sluta tänka på dig..
Men det var då baby.

Detta är nog det mest oformulerade sms jag någonsin fått.

Har typ precis tittat klart på Saw och borde egentligen gå och lägga mig. Men som vanligt så är jag inte tillräckligt trött för att kunna somna, vilket gör mig irriterad. Oroar mig ang. jobbet, som i sin tur gjort mig stressad. Vilket betyder att jag är helt uppe i varv, ett nervvrak som för tillfället inte kan koncentrera sig på mycket annat. Måste upp tidigt imorgon, lika bra att krypa ner under täcket. Håller på och läser "Panelhönan" av Björn Hellberg, så den får göra mig sällskap i sängen. Och jag vet att den inte har en så värst tilltalande titel, men skenet bedrar. Den är riktigt spännande. Rekommenderar de flesta av hans böcker. Godnatt!

Kom med stor möda upp imorse, trots att jag bara sovit i drygt 3 timmar. Även om jag var trött så kom jag igång rätt fort efter att ha sköljt ansiktet några ggr i iskallt vatten. Blev upphämtad och befann mig på jobbet runt 10. En otroligt seg dag. Slockna på soffan en kvart efter att jag kommit innanför dörren här hemma, sorgligt utmattad. En ny dag imorgon och då kommer det förhoppningsvis inte bli lika ansträngande att ta sig ur sängen. Tänkte åka till jobbet runt 11-12, så kan ju ligga och dra mig ett tag om jag har lust med det. Det jag skrev om igår har blivit så mycket bättre, har knappt haft några känningar alls av det idag. Betyder dock inte att jag slappnar av och ser mig själv som frisk. Så naiv är jag inte. Nöden har ingen lag.. och jag vågar definitivt inte hålla mig när jag känner påtryckningar. Det är därför jag får så ont som jag får. Läkaren har sagt till på skarpen att jag aldrig, under några som helst omständigheter, får knipa. When you got 2 go, you got 2 go. Så enkelt är det! Nu måste jag se efter om tvätten är klar, fixa lite jordgubbste och sedan fortsätta titta på film.

Jag borde sova. Men efter några tafatta försök så har jag insett att det är näst intill omöjligt. Jag är helt enkelt inte trött. Ska jobba imorgon och måste vara klar halv tio. Förstår inte hur jag ska kunna ta mig ur sängen. Går liksom ofrivilligt upp vid tolv i vanliga fall. Iofs så är det bara några timmars arbete som måste uthärdas. Om man nu ska se lite positivt på det hela. Ska väl lägga mig igen och läsa någon bok. Pinandes invänta sömnen. Men först och främst ska jag ställa 6 olika alarm och lägga mobilen LÅNGT ifrån sängen. Godnatt!

Jag befinner mig i en tät dimma, helvetet på jorden. Har legat och gråtit nästan hela dagen, tycker så otroligt synd om mig själv. Har åkt på en urinvägsinfektion eller något och har så jävla ont i den nedre regionen. Det gör ont när jag står, ligger, sitter. Hela tiden med andra ord. Att gå på toaletten har utvecklats till något outhärdligt som jag vill undvika till varje pris. Men när jag väl måste, så gråter jag som ett litet barn som ramlat och kräver uppmärksamhet. Vill att någon ska trolla bort känslan av att det brinner och sticker som knivar. Fick ett tips om att dricka massa transbärs juice, ska ge det en chans. Måste jobba imorgon, så hoppas på att vakna upp fri från smärta. Eller åtminstone att den har dämpats en aning. Give me a break, please.

Lovin' you, isn't really something I should do. Shouldn't wanna spend my time with you.
I should try to be strong.. But baby you're the right kind of wrong.

It's bound to be a heartbreak situation.

Jag kände att jag behövde koppla av lite, valde solariumet för 20 minuter av värme. Klär av mig och har precis lagt mig till rätta och tryckt på start knappen. Jag hör ett surrande och tänker flyktigt att fläkten låter konstigt. Det går ytterligare några sekunder, surrandet ljuder precis vid mitt öra. Jag öppnar ögonen, en randig liten figur har placerat sig 3 cm från mitt ansikte. Jag bokstavligen flyger upp, nackdelen är ju då att solarium "taket" fortfarande är nerfällt. Efter att ha slagit i huvudet så får jag iaf upp det och tumlar ner på golvet. Jag skriker helt förtvilvlat: "KIIIM, det är en geting i mitt solarium". Ett yl hörs från andra sidan och jag får snabbt en tidning inskickad i springan under båset. Där står jag sedan, naken, med en se&hör i högsta hugg. Jag slår och slår. Kim ropar från andra sidan: "Är den död?". Varav jag svarar: "Fanskapet vägrar sitta still". Minuter går. Tillslut sätter den sig och jag samlar all kraft i världen, baam. Två gånger till, baam baam. Efter dessa smällar ligger det ett styckat lik i mitt solarium. Kim ökar minuterna och jag lägger mig igen. Jag hör ett konstant surrande och känner hela tiden att det kryper något på min kropp. Efter cirka 10 minuter av inbillning så känner jag att jag börjar koppla av en aning. Fortfarande med öronen på helspänn. När jag slutligen tar ett djupt andetag och börjar njuta. Pip pip pip - och så slocknar lamporna. Sol tiden är över. Jag stapplar upp, klär på mig. Och konstaterar att jag inte känner mig ett dugg avkopplad. JÄVLA INSEKTS SKIT!

Jag kokar, golvet gungar, jag är så jävla förbannad. Jag känner hur hornen växer i pannan. Jag vill nita någon tunn stackare. Bara se hur pricksäker jag är, hur hårt jag kan slå just i denna stund. Jag är så trött på att känna mig maktlös och obetydlig. Jag är stark, så mycket starkare än de flesta i min omgivning. Ändå känner jag mig så liten och svag. Jag hade sett fram emot att få sätta dig på plats, trycka ner dig, få dig att skämmas. Ge dig ett litet smakprov på hur det är i helvetet, eftersom du ändå ska dit så småningom. Jag har spelat teater i över en vecka i väntan på denna dag. Idag skulle jag äntligen få möjligheten att lägga korten på bordet. Men nej. Tydligen inte. Jag kan inte längre låtsas som ingenting, det jag ville ta mellan fyra ögon får nu bli en telefon avrättning istället. Botten är nådd, det är för påfrestande att hålla tyst och leka dum. Det värsta är nog inte det du gjort, det du döljer. Är mest besviken för att jag trodde så mycket bättre om dig. SKENET BEDRAR!

Dagen började inge bra, fick sms om att nageltiden var avbokad pga sjukdom. Blev lite besviken. Behöver göra en förstärkning innan mina egna går av, snarast med andra ord. Så istället för att unna mina händer en lyxbehandling så tvätta jag massa och stöka runt i hemmet. Fick lite gjort, men imorgon blir det en ordentlig städning. Förstår inte riktigt hur jag ska hinna med allt, fullspäckat schema imorgon typ. Men tidsoptimist som jag är så ska det nog gå vägen. Annars har det varit en lugn onsdag. Tagit en promenad, fikat med en vän, handlat och gjort en kräftsallad. Nu blir det mys med jordgubbste och en film. Hörs senare.

Känt mig nedstämd hela dagen, sliten rent ut sagt. Utan anledning. Jag skyller på vädret. Tog iaf en sväng till solariumet och kände mig genast lite piggare och så mycket fräschare. Imorgon blir det ytterligare en skönhets boost, har bokat tid för naglarna klockan 17. Inte fixat dem sen jag fick hem min kära vovve, vilket är sen början på året. Verkligen dags att återvända till gamla rutiner nu. Rätt mycket inbokat denna vecka, känns otroligt skönt. Så länge jag är sysselsatt så flyter dagarna på smärtfritt. Nu kastar jag in handduken, godnatt.

Det är egentligen helt sjukt att det kan pirra till i magen bara av att få ett sms med något "extra tillägg". Att ord som hjärtat, baby, älskling, kan få en att bli lite halvt förälskad för stunden. Få en att känna sig omtyckt och speciell. I mitt förvirrade tillstånd så upplever jag detta dagligen. Men saker som tidigare har haft en positiv inverkan i mitt liv har helt plötsligt blivit något utdraget och outhärdligt. Jag ser nu mer dessa ord som något menigslöst, lite av en mildare förolämpning. Jag vill så gärna ta till mig av orden, sväva på rosa moln, skriva något kärleksfullt tillbaka. Men jag har tappat lusten. Omringad av lögner, falskhet och skenheliga människor. Allt är så absurt, avtändande. Jag vill att orden ska få en ny mening, jag vill tro på en ljus framtid med massa kärleksfulla sms. Men allt har tagit en så onaturlig vändning. Det är nästan så att jag uppskattar grova sex anspelningar mer än puttinuttiga texter. Skriver någon "du var ett bra knull" så tror jag fan så mycket mer på det än orden "jag älskar dig". Tyvärr. Och folk påstår att ord som hora och fitta har blivit för vanliga.
"Don't hate the player, hate the game" - I hate both, thank you very much.

Gråmulen himmel, regn, vattenpölar, sommar förkylning. Kan inte beskriva det med någon annat ord än deprimerande. Jag känner hur det kryper i kroppen. Ångest, oro, som om jag väntar mig att något hemskt ska hända. Jag tänker på tok för mycket, på allt och ingenting. Jag vill ha sol och bekymmerslösa dagar. Jag vill släppa ut barnet inom mig, rulla i gräset, plaska i vattnet. Jag vill gå upp på morgonen och dra på mig leggins och en tunn tunika, inte jeans och en långärmad ziptröja. Nu sitter jag här i soffan med myskläder, en kopp jordgubbste och en av mina favorit böcker. Gömda. Fjärde gången jag läser den skulle jag tro. En bok som jag anser borde sättas in som ett måste i den svenska läroplanen. En människas liv, svart på vitt. Hur en ung förälskelse kom att förstöra hela hennes, samt hennes familj/släkts tillvaro. Svagheten i det svenska rättssystemet och så mycket mer. Första gången jag läste den så drömde jag mardrömmar i 3 dagar. Men även om den gör mig rädd och otroligt ledsen, så finns det ändå en lycka i all djävulskap. En glöd och livsvilja hos berättaren som är så jävla beundransvärd. Nu ska jag återgå till läsandet. Ciao!

Så ska jag ha en riddare i skinande rustning och inte en idiot i aluminiumfolie.

Blev ju ingen uppdatering innan jag drog till jobbet, sak samma. Kvällen kan inte beskrivas med några positiva ord, möjligtvis att jag fick lite fri händer med drinkarna och att vi (personalen) hade kul med varandra. Han som hade klubben gick minus så det bara skrek om det. Jag är besviken, hade sett fram emot en fartfylld kväll. Har iaf tagit lite roliga bilder, i brist på annat att göra liksom. Lägger upp dem imorgon. Nu ska jag sätta på en film och varva ner lite. Känner mig lite smått salongsberusad. Alkoholen förgyllde tillvaron, när det inte finns tillräckligt med drickande gäster så hjälper jag gärna till. En fördel med arbetet. Sweet dreams!

Precis vaknat. Tillät mig själv att sova extra länge idag eftersom jag ska jobba ikväll/natt. Min underbara lilla vovve är så snäll som inte väcker mig, hon sysselsätter sig själv med ben medan mamma sover. Nu måste jag iaf gå ut med henne och ge henne mat. Sen har jag massa grejer att fixa. Naglarna till en början är lite av en katastrof, köra en tvätt osv. Återkommer senare för att berätta om dagens tema på jobbet!

Med fönstret öppet dygnet runt så hör man det mesta som försiggår utanför på gården. Tyckte nyss att det lät lite halv skumt så tittade ut och fick syn på en mörk man som vandra omkring bland våra cykelställ. Han satte sig lite ovant på en av cyklarna och försökte (vad jag antar) dra iväg. Frågan är nu om människan ens vet hur man cyklar? Kanske för påtänd för att motoriken ska fungera. Efter några försök hoppa han dock av och slängde cykeln på marken för att se efter om det fanns någon annan. Under dessa sekunder funderade jag starkt på att skicka ut min pitbull istället för att ringa polisen. Han försvann då runt hörnet lite vinglande och snedda mot andra gården. Han är alltså inte mitt bekymmer längre. Men kommer han tillbaka så väcker jag Aqira. Hon gillar varken "mörker" eller mystik, så skulle vara rätt kul att se hur snabbt han kan springa. ;)

Jag har fått höra den där meningen i snart tre veckor. Det började som ett skämt, men nu är det allvar. Dock inte för min del, för din. DU har gjort bort dig. Jag vet inte vad som är värst, att du påstår att du har mognat och försöker framstå som felfri, eller att du typ tror att jag är helt retard och inte fattar. Jag är inte dum, jag förstår. Min första reaktion var att skrattet bubblade, jag tyckte att det var oerhört komiskt. Sedan ringde jag en vän för att berätta, antagligen för att höra mig själv säga meningen högt. Nu har jag suttit ensam ett tag, utan att egentligen ha tänkt på det/ältat det som man vanligtvis brukar göra. Men har iaf kommit fram till att jag fortfarande tycker att det är rätt underhållande, men samtidigt extremt irriterande och förnedrande. En konstig blandning, jag vet. Men var nog beredd på det i mitt undermedvetna. Du har ingen aning om att jag vet, lika bra att du håller dig borta. Har ingen aning om hur jag kommer reagera när det sjunkit in, eller när det väl blir känt. En liten överraskning liksom. Du kommer fortsätta att spela charader och jag funderar seriöst på att spela med ett tag. So bring it, let the best man or woman win baby. (I'm getting too old for this)

Mottagna samtal: M.. 03-jul-08, 11:36.

Blev precis väckt av strålande nyheter, dagen kunde nog inte börja bättre.
Yippee ki-yay MF, det är över. Så nice. Grattis karln, ta vara på ditt liv nu. :)

Jag är sjuk, trött, grinig och extremt förvirrad. Så nu ska jag antingen lägga mig under täcket och förhoppningsvis lyckas somna, eller gå ut och ta en promenad med Aqira och försöka rensa tankarna lite.

Varför vi fortfarande pratar med varandra är ibland helt obegripligt. Du har ju trots allt ditt liv och jag har mitt. Jag återvänder ständigt till tankarna om att vi måste lämna det förflutna. Det finns inget "vi" längre. Jag saknar dig, har aldrig förnekat det. Du kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta, du är/var min första/största kärlek, det var på riktigt, det var något speciellt. Eller så var det inte det? Att du bara kunde lämna allt utan att ens ägna en tanke åt mina känslor tyder på att det vi hade inte var mycket att hänga i julgranen. Men att du sedan återvände efter tre månader och vill ha en relation tyder på att du inte kan släppa allt. Att du ångrar dig, eller inte. Jag vet inte. Vet inte ens vad vi har för typ av relation. Vänner kommer vi aldrig att bli och det har jag gjort klart för dig. Det senaste veckorna har jag egentligen gjort allt för att undvika dig. Även om det har varit jobbigt så har det samtidigt varit otroligt skönt. Jag behöver distans, vi behöver distans. Du måste ta reda på vad du vill, för detta är inte hälsosamt. Jag skäms, jag vill inte vara den jag är när vi är runt vänner osv. Att det framstår som om jag svansar efter dig är bara en liten del av problemet. Det är inte jag som ringer, det är inte jag som vill träffas. Men jag nickar, som en liten docka, som inte har något att säga till om. Jag bara sitter där, i det tysta och får stå ut med kommentarer som så småningom når mina öron. Jag har stått ut med det länge, FÖR länge. I nästan sex månader för att vara lite mer exakt. Det räcker nu, jag har fått nog. Frågan är bara vad jag ska göra. Jag har träffat någon, någon jag trivs med, som gör mig glad. Men jag är rädd för att ge mig in i något nytt. Även om det gamla är som en ond cirkel som jag inte lyckas ta mig ur, så är det fortfarande något "tryggt" och välbekant. Jag ljuger om jag säger att jag vet vad jag vill, jag har ingen som helst aning.

Och mer än så behöver jag inte veta just nu. Jag tar dagarna som de kommer. Men det är härligt att veta att någon annan än "IT" kan få mig att le på det sättet. Nu måste jag iväg, ska ta en fika och sedan handla lite.