HANOHA

Jag ogillar starkt att stressa, så länge det inte har med arbetet att göra. Kanske för att jag egentligen stressar upp mig mer än vad jag borde. Och just därför har min dag varit allt annat än bekväm. Jag vaknade till ett underbart väder, sol, och en varm, något kvav, luft. Tog en promenad med Aqira, åt lunch hos en vän, massa mys. Men sedan fastnade jag i all planering inför morgondagen och ingenting ville gå min väg. Jag lyckades efter mycket om och men åtminstone komma i väg för att in handla hårfärg. Så med hjälp av mamma har jag nu avklarat steg två i operation "göra underhåret platina". Det går ju, sakta men säkert. Med lite silverschampoo ska jag nog lyckas, om jag inte tröttnat innan färdigt resultat. Hur som helst så har jag sjukt mycket kvar som måste göras. Och med tanke på att jag vill göra mig i ordning i lugn och ro så måste jag planera så att jag har god tid på mig innan klockan slår halv 7 imorgon kväll. Det ska säkert gå bra, tyvärr så är jag en tidsoptimist. Vilket inte alltid slutar så lyckat, men mina vänner är dock vana.

Som tid och datum visar så sitter jag alltså hemma en fredagkväll och det är hur skönt som helst. Ondskan och GS Hooligans på tv, en sovande/snarkande tjockis vid fotändan, mobilen är tyst. Ljuvligt! Ger mig också tid att tänka, jag behöver vara ensam. Det har hänt lite för mycket de senaste dagarna, jag har sovit på saken, men är fortfarande så pass förvirrad att jag bara behöver vara för mig själv. Jag har inte kunnat smälta allt och jag har ingen aning om hur jag ska gå vidare med saker och ting. Vet inte hur jag känner, vad jag vill, vem jag ska prata med för att balansera nerverna och typ börja andas normalt. Jag har inte varit förberedd på det här, vilket gör att jag helt har fastnat i något slags vakuum. Har jag ångest, är jag glad, har jag ångrat mig, är detta vad jag verkligen vill? Så många tankar, frågor, allmänna funderingar. Det är iaf dags för mig att ta tag i problemen, hur jobbigt jag än tycker att det är. För så här kan jag inte ha det.. Så här kan inte VI ha det!

Grattis Hannah, ditt liv blev nyss ännu mer komplicerat än det var innan.

Jag är helt utmattad och så otroligt trött på allt. Fast i en ond cirkel, hittar ingen utväg. All information/fakta som jag samlat på mig den senaste tiden, har blivit likt ett torn som snart kommer att smeka molnen. Lögnerna tar aldrig slut, jag får bara höra mer och mer. Värre och värre saker. Jag vill gråta, skrika rätt ut. Dämpa ilskan och all ångest. Vi behöver prata. Men vad finns det att säga? Ingenting kan ändra det som redan gjorts, det som hänt, det som idag borde vara glömt. Jag måste slå bort alla tankar, måste sluta leta efter svar som inte existerar. Jag lever i verkligheten, men förfinar den något enormt. Jag ser allt det positiva, men sopar lätt motsatsen under mattan. I min ensamhet så går det inte att fly. Det negativa kryper in under min hud, ger mig huvudvärk. Det är då jag börjar se saker i ett helt annat ljus, eller snarare mörker.

Nu när jag fått det jag anat bekräftat, både början och slutet. Så känns det som om det "speciella" vi hade var byggt på en fet lögn. Och det jag tidigare tänkt tillbaka på som något positivt har nu långsamt tagit en annan skepnad. Vi kände avundsjuka från många håll och jag kan än idag höra kommentarer som "ni kunde ha gått riktigt långt". Men vad betyder det egentligen? Om alla visste hur det låg till, det vill säga alla utom jag, hur kan ni då påstå att vi kunde ha gått långt? Förstår inte riktigt. "ALLA VISSTE", de orden har ekat i mitt huvud i några dagar nu. Vet inte ens vem jag är mest arg på. Personen i fråga, eller alla dem som visste men umgicks med mig, skämtade och betedde sig som ingenting. Helt utlämnad, så jävla förnedrande! Att ens så kallade vänner kan vara så falska. Om jag bara haft förnuft att litat på min magkänsla..

Detta har blivit en kamp i mitt inre, hur jag ska tackla allt. Vi fortsätter att trampa på samma ställe, jag är tom, har ingen energi kvar. Jag har tillräckligt med problem ändå, riktiga problem. Så som jobb, lägenhet, framtidsplanering i största allmänhet. Jag behöver inte sånt här. Jag förtjänar bättre, jag förtjänar ärlighet och STAKE. Så länge du går som katten runt het gröt, utan att prata i klar språk.. Så har jag viktigare saker för mig!

Mobilen har inte gjort många ljud ifrån sig idag, rätt skönt, men samtidigt så är jag helt förundrad över att folk bara ringer när dem är i behov av något/vill ha hjälp osv. Är jag också så? Vill gärna inte tro det. Visst, håller stenhårt på att man inte ska ringa och ta upp människors tid när man inte har något vettigt att säga. Ogillar sådana samtal starkt och är tacksam för att dem flesta har insett det. Men när samma personer ringer näst intill varje dag och ber om saker, men försöker dölja det som om dem egentligen vill umgås osv. Och en till två dagar i veckan är telefonen ljudlös, inget sms, ingenting. Hej, jag mår bra. Hur mår du? Trevligt att du bryr dig om mig när du själv inte har någon vinnande baktanke. Jag vet själv att jag är dålig på att höra av mig, men är så som person. Jag ringer när jag har något att säga, skickar sms när någon fyller år. Den sociala "prata i telefon hela dagarna/nätterna"-tjejen har inte funnits på mycket länge. Jag är äldre nu och det finns roligare eller åtminstone bekvämare saker att göra än att ha en lur klistrad vid örat. Finns fan inget mer irriterande än en telefon som går varm för att folk inte har något bättre för sig. Men som sagt, håll aldrig en för tight kontakt om den bara avses när det passar dig. En relation/vänskap ska vara på bådas villkor, annars räknas den enligt min åsikt som brännbart avfall. Inget att hänga upp sig på, bara kasta! Ytlig vänskap i all ära, men då ska man inte låtsas som om det vore något annat än just det. I don't do that, but that's just me.

Har haft så mycket dötid idag att jag har finkammat nätet och spanat in massa bloggar. Det är på allvar helt sjukt att människor med hjälp av sina bloggar TROR att dem blivit värsta stilikonerna. Det här med att ta kort på dagens outfit, lunch osv. I don't really get it. Visst att människor kanske hittar tips och idéer om dem ser något plagg dem gillar. Men allvarligt, det sitter liksom personer runt om som har fastnat och blir helt fanatiska av en specifik blogg och verkligen lever för att vara som den (oftast 14-17 åriga) personen. Bara för att han/hon dricker en latte och käkar bönsallad till lunch, måste du också göra det? Gå till donken och dra i dig en McFeast för fasiken. Livet leker, njut av varje sekund och unna dig skräpmat så länge du kan. Personer i din omgivning ska tycka om dig för den du är, inte för dina kläder och/eller matvanor.

Kanske också måste "modernisera" min blogg för att få fler läsare.
Typ lägga in "dagens gå ut med hunden"-outfit. HAHAHAHA!

Nej nu måste jag ut med korven och sen sova.. PEACE OUT!

He said:

'I love you'

I laughed and said:

'Sorry, I'm allergic to bullshit'

Så kom det. Det jag väntat på.

Egentligen ville jag nog inte veta sanningen. Men...

Nu vet jag. Jag fick svaret igår. Svart på vitt.

Skulle ha litat på min magkänsla.

Istället för ditt ord.

Så många gånger som jag frågat, gång på gång.

Alltid samma förnekande svar.

Av vilken anledning? Vad har du tjänat på det?

Tankarna far runt som tornados. Huvudvärken är ett faktum.
Jag vill få så mycket sagt, men orkar jag?
Har jag inte förnedrat mig tillräckligt?

Det har gått lång tid.

Du vill uppenbarligen fortfarande vara en del av mitt liv.
Men är samtidigt inte så säker på om du vill att jag ska var en del av ditt.

Du sa en gång: "Jag litar inte på någon".
Och jag vet att du hade svårt att lita på mig.

Trots detta...
Så vet jag mer om dig än jag borde.
Du delar dina mörkaste hemligheter med mig.
Och jag finns där för dig, ställer upp.

Men...

På vilka grunder? Vad är syftet med det hela?
Varje morgon när jag vaknar så kan jag inte låta bli att tänka:
"Vart står jag hos dig idag?"
Jag vet ju aldrig, varje dag är en ny dag..
Och ingen dag har hittills varit sig lik.

Jag kan älta det här i timmar utan att komma fram till något.
Känns så oerhört onödigt...

Jag vet vad jag måste göra, men vet inte om det kommer hjälpa speciellt mycket.
Jag mådde rätt bra, men nu är mitt liv en enda stor röra.
Lite deja vu över det hela.

Kommer vi någonsin komma ifrån varandra?

Du kliver ut, ropar hennes namn.
Aqira blir så till sig att hon kissar på sig i farten.
Många pussar, massa kel.
Du lutar dig mot bilen, Aqira hoppar upp.
En stor kram, med benen halvt runt dina höfter.
Man kan se hur mycket hon njuter, hur bra hon tycker om dig.
Samtidigt som jag känner en sådan obeskrivlig lycka av att se er tillsammans,
så gör det mig samtidigt så fruktansvärt ledsen och irriterad.
'Det var så här det kunde ha varit jämt' flyger för några få sekunder förbi i tankarna.

Aqira tycker inte om killar i största allmänhet, så varför ska hon just ty sig till dig?!

Du lyser (troligtvis helt omedvetet) som en sol i hennes närvaro. 
Hon skiner upp varje gång hon hör ditt namn.

Hon var vår, detta dock innan hon föddes.
Men hos mig kommer det alltid att finnas i bakhuvudet.
En påminnelse om vad vi hade och vad som gått förlorat.