HANOHA

Var ett tag sedan, men har inte riktigt orkat med något dator relaterat de senaste dagarna.
Stress, julfirande och jobb. Och denna helg, ännu mer jobb. Återkommer gott folk.

Igår hade vi något födelsedags firande på jobbet och efter all mat som flög in och ut ur köksingången så serverades det peruansk varm choklad. Eftersom jag allmänt är en sucker för choklad så var jag ju tvungen att smaka. Det var nog det godaste jag druckit på länge. Smakade som risgrynsgröt. En liten bit av himlen.

Mina sov vanor är allt annat än hälsosamma. Slutade vid fyra inatt och sedan jag kom hem så har jag endast städat, packat och gjort rent möbler som jag förhoppningsvis blir av med imorgon (om köparna kommer på uttalad tid). Stressen har inte lagt sig. Den blir snarare värre för varje MINUT som går. Usch vad jag är missnöjd med mitt liv just nu. Känns som om jag står still medan allt annat rör sig med ljusets hastighet. På måndag har jag iaf bokat in en dag på stan med mamma, vilket jag verkligen ser fram emot. Ska bli riktigt mysigt. Handla sista julklapparna, njuta av högtidens ljus arrangemang, sätta sig på något café med en kaffe och gärna lite morotskaka. Koppla av. Lovely. Lite snö på det och det blir en toppen dag. "Godnatt" peps.

Klockan är över tolv, vilket betyder att det är den 19 december. Julafton närmar sig. Snart dags för mig att flytta. Är inte klar med handlandet av julklappar, har inte börjat rensa och packa här hemma. PANIK! Nyår har i och med min övriga stress blivit ganska obetydlig. Jag delar inte hysterin gällande val av kläder och att hitta den perfekta festen för att välkomna det nya året med resten av Sveriges befolkning. Antar att det kommer, i sista stund. Memo. Önskar mig betald hyra för kommande lägenheten, gärna i några månader. Om ändå min far var besökare av min blogg. Även om det antagligen inte skulle hjälpa. Tummar hålls för att tomten finns.

Jag har lärt mig mer det senaste veckorna än under mina övriga 22 år. Mer om livet, hur ömtåligt allting är, vad som verkligen är viktigt, att uppskatta även det mest obetydliga sakerna. Simons död har satt en stämpel i mitt inre, en stämpel som aldrig kommer suddas ut. Allt som har hänt har påverkat mig, till det bättre. Jag vill sätta upp milstolpar, som så småningom ska leda till det jag eftersträvar. Jag vill få ut något av mitt liv. Simon lämnade jorden, bara 21 år gammal. Och även om han hade hela livet framför sig, så hade han fortfarande kommit långt. Sök på Simons namn på google. Han och Omran gjorde sig hörda, förutom tidningar, så har vanliga människor skrivit långa inlägg om dem i sina bloggar. Säga vad man vill, jag personligen tycker att det är beundransvärt. Och jag är oerhört stolt över att två människor som egentligen haft oddsen emot sig, lyckats åstadkomma ett sådant pådrag. Väckt folks intressen, ändrat deras syn, uppmärksammat ett stort problem i vårt samhälle. Inspiration. Jag ska ta vara på mitt liv, mina nära och kära. Men först måste jag lista ut vad jag vill göra. Och det kan ju ta sin lilla tid. Men jag är villig att kämpa - för min framtid. Den ligger i mina händer.

Jobb, en kebab med bröd efter det och nu har jag hittat min plats i soffan. Sliten. Skulle verkligen behöva börja träna igen, min rygg blir värre och värre efter varje pass. Kvällen var helt okej, inte allt för mycket att göra. Märks så tydligt att det är december, inför julen saknar folk pengar, eller spenderar dem på julklappar istället för alkohol rättare sagt. Kan inte direkt säga vad jag tycker om jobbet, iaf inte än. Just nu gör jag ju inte det som jag "ska" göra, utan hjälper mest till för att dem ska lära känna mig, se hur det funkar. Väntar på svar, en lång väntan. Få utbildningen eller inte. Mycket jobb eller lite. Många frågetecken, men det är bara att hålla tummarna. Ändå mycket som står på spel. Flyttar jag dit det är tänkt så skulle det vara guld att jobba på VL, mindre än 5 minuters gångavstånd, inge mer taxi. Underbart. Nu blir det film och sedan sängen.

Eftersom jag ligger lite efter med bloggandet och har avverkat en massa filmer det senaste dagarna, så kör jag alla i samma inlägg. För er som letar sevärda filmer, samt motsatsen, kan mer än gärna läsa vidare.

Dead Silence - Vågar du utmana Mary Shaws dödliga förbannelse? YOU SCREAM. YOU DIE.

Från skaparna av SAW kommer nu en ny fasansfull thriller. Ända sedan Mary Shaw blev förföljd och dödad har den lilla staden Ravens Fair plågats av fruktansvärda dödsfall. När en av stadens invånare blir brutalt mördad återvänder hennes man hem för att ta reda på vad som ligger bakom den skräckinjagande legenden om Mary Shaw, och varför du aldrig någonsin bör skrika när du ser henne... "Beware the stare of Mary Shaw. She had no children, only dolls. And if you see her in your dreams. Be sure you never, ever scream."

I denna film hittade jag ett gömt guldkorn, den är verkligen allt och lite till. Den saknar de vanliga skräckfilms signatur melodierna, som bara framkallar ångest, och innehåller istället coola soundtracks. Total tystnad är kännetecknet för att det snart händer något, allt stannar upp, nervkittlande spänning. Du hör helt plötsligt dina egna andetag, vilket även resulterar i att du spänner dig själv till nackspärr. Filmen blir aldrig tråkig. Du får bara mer och mer bråttom att nå slutet, få veta hemligheten. Jag gillade den här, skarpt. Kanske det beror på min svaghet för dockor, eller så är den helt enkelt bara riktigt skrämmande. Hur som helst. När en film får mig att medvetet fördröja ett toalett besök för att vägen dit är bäcksvart, trycka ner dörrhandtaget 10 ggr även fast jag innerst inne vet att det är låst, samt ge mig en äkta jag-kommer-skita-på-mig känsla, så kan jag inte annat än att ge genierna bakom filmen en eloge. Hoppet har fått en ny innebörd, nu vet jag att det finns människor där ute som verkligen vet hur man gör en BRA skräckfilm. And thank God for that.

Utan Spår - En osynlig seriemördare. Miljoner medbrottslingar.

Som en av FBI:s toppagenter är Jennifer Marsh specialist på att spåra internetbrottslingar. Men då hon får i uppgift att ta reda på upphovsmannen till en sajt fylld med obehagliga bilder tycks hon möta sin överman - eller åtminstone sin like när det gäller datakunskaper. Det verkar vara omöjligt att få fast mannen bakom den minst sagt obehagliga webbsidan där bilder på plågade djur läggs ut. När webbmastern tar det hela ett steg längre och börjar använda mänskliga offer blir läget akut. För varje besök till sidan kommer offret närmare döden, och dessvärre tycks internetanvändarna ha ett minst sagt underligt intresse för det morbida och blodiga. Och ju närmare Marsh kommer upphovsmannen, desto närmare kommer han henne. Hennes eget liv står på spel och all hennes styrka, skicklighet och kreativitet krävs för att sätta stopp för den psykopatiska seriemördaren som utan samvete eller tanke på konsekvenserna har skapat en värld av död och skräck.

En nagelbitare som inte sviker utan levererar från början till slut. Rekommenderas starkt om du vill se en riktigt bra och spännande thriller med en del absurda mord scener som får det att krypa längs ryggraden.

GRBAVICA - Sarajevos tårar. En omtumlande och prisbelönt krigsskildring.

I Grbavica, Sarajevo, håller livet på att byggas upp igen efter inbördeskriget i det forna Jugoslavien. Här lever Esma med sin 12-åriga dotter Sara. Som barn till en krigshjälte åtnjuter Sara vissa förmåner, till exempel reducerad avgift på den förestående skolresan. Men det är någonting som inte stämmer och snart kan Esma inte längre hålla tillbaka den mörka sanningen. En gripande och närvarande skildring av livet efter kriget.

Trots att denna film är omtalad och har vunnit en del priser, så var jag inte direkt lyrisk då eftertexterna börja rulla. Den är okej, men har inte det där speciella som får en att fastna. Snarare seg rakt igenom och det ända som fick mig att tända till var dotterns radikala och oerhört irriterande beteende. Denna film passade inte mig.

Heathers - (med Winona Ryder och Christian Slater).

Välkommen till Westburg High. I den här skolan regerar tre skönhetsdrottningar som alla bär samma namn: Heather C, Heather M och Heather D. De har makten, utseendet och pengarna att göra precis som de vill. Men deras tid på tronen har förvandlat skolkompisarnas liv till ett rent helvete. Inklusive gruppens aspirant, Veronica, som börjat tröttna på Heathers terror. Tillsammans med sin kille, den unge rebellen Jason Dean, smider hon en djävulsk plan. De tänker minsann låta Heather-flickorna smaka på sin egen medicin - och den har klart ruggiga bieffekter. Hyllad av en enig kritikerkår som en av de bästa ungdomsfilmerna någonsin.

Jag hatar att köpa filmer som har ett flertal lovord på fodralet, se den, för att upptäcka att jag inte alls håller med. "Den bästa och mest svarta high school-film som någonsin gjorts!", "Välkommet lust mord. Det är otäckt roligt!", "Sataniskt, Råsaltad satir. Jättekul!", "Grymt kul. Kanske det roligaste du kan tänka dig. Årets bästa film!", "Fullständigt sanslös. En klassiker!". Jag vet inte om det beror på mig, att svarta komedier helt enkelt inte är min grej, eller om kraven 1989 inte är detsamma som idag. Något av det är det. För inte kan väl alla Sveriges tidningar och filmkritiker ha fel? Jag är iaf missnöjd, jag väntade mig mycket mer.

Duets - (med Maria Bello och Gweneth Paltrow).

En rolig och rörande film om ett karaoke-mästerskap och om jakten på den feta prischecken. Här får en lång rad av Hollywoodstjärnor möjligheten att visa sina sångtalanger och soundtracket håller världsklass.

Ehh? Läppar och ljud var långt ifrån synkade. Piss tråkig handling. Värdelös.

Från andra sidan - Bakom ondskans dörrar väntar sanningen.

På ett avlägset barnsjukhus råkar patienterna ut för fruktansvärda benbrott under mystiska omständigheter. Barnen skyller på "the mechanical girl" som sägs befinna sig på sjukhusets övre, stängda avdelning, men ingen på sjukhuset tror dem. När den nya sköterskan Amy börjar gräva djupare i mysteriet, finner hon att platsen har en mörk och dödlig historia. Men är fienden av övernaturligt slag, eller någon av kött och blod som till varje pris vill bevara en chockerande hemlighet? Från andra sidan är genuint gastkramande.

Ruskigt bra, läskig, obehaglig och riktigt spännande. Helt klart värd att se.

[ REC ] - Fly. Överlev. Sluta aldrig filma. (Samma regissör som "Från andra sidan").

Ett mindre tv-team ska dokumentera en vanlig natt hos brandkåren i Barcelona. Men när en till synes ordinär rutinutryckning tar en helt oväntad vänding, blir natten mer dramatisk än de någonsin kunnat ana. Samtidigt som de kämpar för sina liv mot något de inte ens kan förklara, känner de möjligheten till tidernas scoop och låter hela tiden kameran rulla... Ett isande, hyperintensivt skräckmästerverk av Jaume Balagueró.

Alla som känner mig vet att jag älskar välgjorda skräckfilmer, samtidigt som jag hatar alla zombie verk som någonsin gjorts. Och denna film är en riktig zombiemardöm, men även en svettig och riktigt otäck skräckfilm. Jag ska för första gången i mitt liv förklara en zombie film som BRA. Detta är en intensiv och spännande skräckfilm som får dig att hoppa högt, samtidigt som du under minuternas gång omedvetet förlorar kontakten med verkligheten. Kameran bärs, skakar, ser händelserna i samma vinkel som dina egna ögon. Jag tappade fattningen, började associera den med en dokumentär. Att filmen är på spanska var bara ett plus. Dynamiskt.

Så jävla trög helg. Jag hade sett fram emot lite drag, full bar, stress. Men zip-zero. Folk har inte råd att gå ut, vilket gör att mina arbetspass känns som 20 timmar istället för typ 6-7. Alldeles för mycket dötid. Snark.

Jag trodde faktiskt att min mamma skulle bjuda hem mig på lusse fika idag, men inte fan fick jag något samtal. När jag ringde själv så fick jag svaret att det väl bara är att komma förbi. Hm. Lurat till mig en söndags middag som kompensation, så det får väl gå den här gången. Jobb som gäller ikväll, som vanligt. Juggefest, så hoppas på mycket att göra. Jelen Pivo hit och Jelen Pivo dit. Nu har jag inte tid med det här längre. Ska lägga upp håret, sätta på ansiktet och kasta i mig lite mat. Inte har jag hunnit tvätta heller, så får se vad för kul jag kan hitta i mitt bombnedslag till garderob. Suck. Ha en trevlig kväll gott folk, sup er sluddriga för mig.

I torsdags ägde Simons begravning rum i ett välfyllt kapell. En vacker gudstjänst med böner och tal som valts ut och skrivits med omsorg. Jag hoppas att Simon visste hur många som faktiskt brydde sig om honom, så väl nära som bekanta, alla såg vi något speciellt i honom. Under ceremonin kändes allt forfarande väldigt overkligt, det var minuterna innan det var dags att ta farväl vid kistan som allting gick upp för mig. Det brast. Att lägga en ros på en slags utformad låda i trä, vars innehåll består av någon man en gång känt, umgåtts med. Det är inte rätt. Han var för ung, han hade hela livet framför sig. Vad får en människa att sluta kämpa, att se på framtiden som något meningslöst, obetydligt. Jag förstår inte, jag kommer aldrig förstå. När jag närmade mig hans familj arbetade hjärnan på högvarv för att komma på något passande att säga. Jag lindade mina armar runt hans mamma och fick fram ett otydligt "jag beklagar". Hennes viskande svar utformade meningen "det är inte min sorg, det är vår sorg och jag är så tacksam för alla som är här. Tack!" Vad säger man? Vilka känslor anses vara normala? Tankar sköljde förbi likt vad i helvete betyder min närvaro när hon har förlorat sin son.

Jag hade svårt att komma på något genomtänkt att skriva i din minnesbok Simon, men tillslut valde jag att tacka dig för alla fina minnen och visdomsord som du givit mig. I skolan satte du mig på plats både en och två gånger, hade alltid svar på tal och fick mig att ändra uppfattning gällande minst ett dussin saker. Och det är något jag kommer bära med mig för resten av mitt liv. Du har lämnat avtryck hos alla människor som du någonsin stött på, det är jag säker på, och även om allt det praktiska så som minnesstund och begravning nu är över så lever ditt namn och minnena vidare i folks inre. Under helt fel omständigheter så har jag även fått tillbaka en vän som jag saknat något enormt. Och det är något som jag kommer vara evigt tacksam för. Din förtjänst Simon. Jag ska finnas där för honom oavsett tid på dygnet och aldrig låta honom ge upp sina/era drömmar. Mig blir han inte av med, inte en gång till. Att genom det här komma till insikt gällande vad som verkligen är viktigt, att dels förstå hur viktigt det är att värna om sina vänner, är helt bedrövligt. Dock förhoppningsvis bättre sent än aldrig. Vila i frid vännen, jag hoppas att du nu funnit den ro du sökte.

Igår blev min lilla korv ett år. Vill inte påstå att hon blev ordentligt firad, men hon fick iaf massa godis, leksaker och bullar. Mamma var förbi idag och lovade henne extra mycket julklappar. Och jag tror på allvar att min hund kommer få mer än vad jag själv kommer få. Hur som helst. Grattis ännu en gång Aqira, mitt älskade lilla barn.


(Då du fortfarande fick plats i mitt knä. Underbar.)

Den 30 december så flyttar någon ny in i min lägenhet, vilket betyder att jag måste flytta i mellandagarna. Det gör mig så jävla arg. Vilken normal människa har ett så värdelöst patetiskt liv att han/hon ska börja flytta dagen innan nyårsafton. "Jag är ändå ensam så för mig spelar det ingen roll". Dö. Jag har ett liv, jag har saker att göra. Tiden runt jul och årskifte är helig för mig, men nu är det förstört. Detta kommer garanterat bli det sämsta året någonsin. Jag som precis fått upp min fina gran, julpyntat, bytt gardiner. För att inte tala om stressen som nu kommer dubblas. Allt som ska ordnas innan jul med klappar osv. och samtidigt behöva packa massa och räkna ut min nästa adress. Har verkligen inte tid att flytta. Jobbet ska skötas, jul ska firas både på sjävla julafton och antagligen även på annandagen. Så snälla säg mig när dygnen ökade med 48 timmar? SUG!

Jag är den där piercade tjejen med skarpa drag, som mina killkompisar gärna skulle se med tatuerade armar. Så när jag föreställer mig den perfekta plåtningen så handlar det mycket om rockiga influenser som trasiga jeans, sotade ögon, nitar, stilettklackar och tuperat hår. Det är ingen önskan om att våga vara så för en dag, utan att få uttrycka den delen av min personlighet. Låta fotografen fånga upp sidor som attityd, galenskap och lekfullhet i en enfärgad miljö. Jag ska vara färgklicken, utan att behöva bära skrikiga plagg.


(Klicka på bilden för att komma till tävlingen)

Efter mycket om och men. Under 2007 då den lanserades fram till idag. Spingande in och ut ur butiker, sökande på google, blocket osv. Nu är den min, bara min och den ska förgylla mitt julfirande. Ta det till en helt ny nivå. Jag är äntligen stolt ägare av en rosa julgran och jag är bokstavligen lyrisk över mitt inköp. Det sista exet i affären, mamma fick vakta den med sitt liv medan jag letade rätt på matchande ljus. Kan anses vara töntigt, jag beskriver det som lycka. Jag har aldrig tyckt om grönt, denna är Babsan/Hannah. Alldeles perfekt.

Bredbandsbolaget har äntligen fått rumpan ur släden och ordnat tillbaka mitt internet.

Helgen har varit ganska påfrestande, tårar och slit på jobbet. Simons minnesstund var underbart vacker. Fina tal, bildspel, musik. Och all mat, även om jag tyvärr bara fick i mig en banan och en fanta pga att dessa tillställningar gör mig illamående. Kära återseenden med många gamla vänner, även om det är synd att det skulle ske under sådana olyckliga omständigheter. Och Omran, min Omran. Att se dig efter så lång tid, ditt blottade hjärta med så mycket smärta, sorgen. Har saknat dig så otroligt mycket. Det gjorde så ont i mig att se dig så ledsen. Att tårarna satte stopp för det som skulle vara dina väl valda ord. Älskade vän. Att så många kom för att ge sitt stöd, minnas och hedra är guld värt. Alla tidningsutklipp, gamla skolkataloger. De vita rosorna som fyllde lokalen. Ni som ordnade så att vi andra kunde minnas Simon på bästa möjliga sätt gjorde det perfekt. Efter minnesstunden åkte några av oss till platsen. Blommor förfinade omgivningen. Även om vi bara hade ett användbart ljus så blev det riktigt fint, men det gjorde också allting mer verkligt. Tystnaden, ödsligheten. Svart på vitt. Det är på riktigt. Simon Underwood finns numer bara i människors hjärtan.

   


"Hur ska jag uppfylla mina drömmar när du var en del av dem?" - Omran

Du kan. Det ni hittills har åstadkommit är stort, men bara början. Du måste fortsätta, följa dina drömmar, det du tror på. Simon kommer inte finnas vid din sida, men han kommer alltid att vara med dig. Du är en fin kille och du har förmågan och drivkraften att göra storslagna saker, förändra, skapa en bättre tillvaro för alla. Jag är stolt över dig och tacksam för att du är min vän. For what it's worth. Jag tror på dig, det har jag alltid gjort.

Vi kommer ingen vart. Och din äckligt dryga framtoning, samt dina spydiga kommentarer tar kål på mig. Jag har skrivit det så många gånger förut, men det tåls att poängtera ännu en gång. Att du tror att allt kan vara på dina villkor jämt och ständigt är inte acceptabelt. Visst, jag har själv givit mig in i "leken", men för mig är det ingen lek. Det är mitt liv, mina känslor. Och det är du medveten om. Jag undrar dagligen om du ljuger för dig själv, om du har någon som helst aning om vad du vill. För en vacker dag kommer även du inse att man inte kan behålla kakan och äta den på samma gång. Du gjorde ditt val, för över ett år sedan, något som jag då försökte bearbeta. Försona mig med tanken på att inte ha dig bredvid mig. Men sedan kom halva du tillbaka. Och hur förväntar sig folk då att jag ska kunna glömma och gå vidare? Jag har sagt det här till dig, frågat dig varför det är så viktigt, varför du inte släpper mig. Du bryter kontakten om och om igen och nu har jag kommit till den punkten då mitt enda svar är "okej". För både du och jag vet att det inte dröjer länge förrän du slår mitt nummer på nytt. Fed up. Jag är så trött på allt. Mina tankar gällande dig är utnötta för länge sedan. Jag följer samma mönster, vår relation går numer på rutin. Att ha dig så nära, men samtidigt SÅ långt bort bryter ner mig totalt och  förändrar mig som person. Varför ska det man vet är det enda rätta vara så svårt att leva efter?

Ingen vet varifrån signalen kom, men på några få timmar har en hel värld förvandlats till ett kaos där våldet härskar. Döden slår till med ursinnig kraft och ingen går längre att lita på - vem som helst kan vara smittad. För de som överlevt den första våldsvågen gäller bara en sak: döda eller dödas. THE SIGNAL har kallats ÅRETS BÄSTA SKRÄCKFILM - en actionladdad och skräckinjagande mardrömsresa till världens undergång.

"Mästerlig", "Tar andan ur dig, bokstavligen", "Fantastisk filmupplevelse", "En blivande kultklassiker", "Brutal och välspelad", "FANTASTISK". Trots all dess lovande kritik så är jag inte nöjd, långt ifrån faktiskt. I november skrev jag om en psykotisk och mörk thriller, Jekyll+Hyde, som jag trodde var en av sitt slag. Men denna film är helt sinnessjuk. Någon blandning av The Ring, Seriekiller mom, I am Legend och American Psycho. Jag, personligen, tyckte verkligen inte om den. Har aldrig gillat någon typ av zombie film. Och även om dessa människor bara förlorar sitt förnuft så kan den jämföras med just ett sådant koncept. Kan inte rekommendera den. Finns säkert massa människor där ute som tycker att den är jätte bra och skrämmande. Jag är inte en av dem. Brutal? Kanske det. Men för mig är mycket blod inte desamma som skräckinjagande.

Jag förstår mig inte på mitt liv, val av takt i vissa lägen. Ibland har jag all slö tid i världen, då jag typ går runt och dunkar huvudet i köksskåpen av tristess. Men i nästa stund så önskar jag att ett dygn bestod av 48 timmar istället för 24. Hela morgondagens schema är en enda stor röra och alla MÅSTE'n ger mig ångest. Måste hjälpa mamma att flytta, måste lämna in stövlar för omklackning, måste hämta ut paket från posten (innan de dammar igen), hämta lönen, köpa några julklappar, städa och möblera om, lyfta fram julen en aning, orda allt inför fredagen. Där emellan ska jag hinna äta och sedan förhoppningsvis sova några timmar. Pust.

Idag har jag fått ytterligare förfrågningar om att komma på intervju för diverse arbeten. Känns lite som om jag går från noll till hundra på väldigt kort tid. Har tidigare sökt hur många jobb som helst utan att få svar, men nu svarar alla på en och samma gång. Jag har bestämt mig för att inte välja bort något av dem, utan besöka, bilda mig en uppfattning, vänta på besked och sedan välja det stället som skulle ge mig mest och där jag tror mig kunna trivas under en längre period. Mitt liv rullar på. Framtiden har plötsligt blivit några nyanser ljusare.

Precis tittat klart på "Cleaner". Sevärd. En typisk Samuel L Jackson thriller. Djup och invecklad handling och även om man tror sig veta svaret på gåtan under halva filmen, så har man i slutändan ingen aning.

Tom Cutler (Samuel L Jackson) är en f.d. snut som numer livnär sig på att göra rent på olika brottsplatser. En dag kallas han till en vacker förortsvilla där ett osedvanligt blodigt mord har begåtts. Han lämnar huset skinande rent, men när han senare ska hämta pengarna, säger frun i huset (Eva Mendes) att hon aldrig beställt rengöringen - och att hennes man för övrigt är försvunnen. The Cleaner är regisserad av Renny Harlin, som har stått för actionsuccén "Die Hard 2", "Cliffhanger" och "Long Kiss Goodnight".

"Väldigt våldsamt, väldigt coolt", "Kanonskådisar", "Obehaglig som F-N", "Enormt underhållande". Fyra stjärnor rakt igenom. Den sanna historien om Storbritanniens mest fruktade gangster - RISE OF THE FOOTSOLDIER.

Från huligan på Essex gator och ledare för en av Englands mest fruktade fotbollsfirmor, till centralgestalt inom den organiserade brottsligheten - möt den ökände Carlton Leach under tre blodiga decennier. I slutet av 1980-talet satte Leach och hans vänner skräck i både polis och konkurrerande firmor med sin skoningslösa brutalitet. När ravescenen slog igenom började gänget bygga upp sitt nätverk av kriminalitet och Leach avancerade snabbt mot toppen. Footsoldier - En gangster historia är tung som Maffiabröder och rå som Football Factory, en stenhård skildring av den undre världen, som kulminerar i en av de värsta uppgörelserna någonsin i Storbritannien. Based on the true story of the infamous Rettendon Range Rover murders.

Så vad tyckte jag? Att den var så brutal och våldsam som väntat? Absolut. Denna film innehåller några av det värsta våldscenerna jag sett i mitt liv. Det tar aldrig slut, utan blir bara värre och värre ju länge in i filmen man kommer. Handlingen kan inte ändras med tanke på att det faktiskt är en biografi av Carlton Leach. Och det är nog även det den räddas av, att den just är baserad på verkliga händelser. Missförstå mig rätt. Jag tycker att denna film var grymt bra och definitivt värd att se, men samtidigt kände jag stundtals under filmens gång att själva konceptet helt saknar poäng. Lite för mycket brutalitet, blod och meningslösa mord. Men och andra sidan så var det hans val av levnads sätt under den tiden.Vad jag anser vara idioti är för andra en fråga om makt och respekt, som i det här fallet. Football Factory är dock en svårslagen film, fortfarande obesegrad, trots sin ålder. Fortfarande min favorit i kategorien gällande fotbolls relaterade filmer. Att jämföra GS Hooligans och Footsoldier är inte heller lätt. Denna är mer rå, GSH har en starkare handling. Där handlar det inte enbart om att vinna, bli störst i stan, utan mycket om gemenskap och revansch på livet. En seriös varning för att avrunda, Rise of a Footsoldier är verkligen inget att rekommendera till känsliga personer. Jag tål mycket. Men situationer uppstod då även jag ryckte till, mådde illa och var tvungen att kisa.

"I was a married man but football was my mistress and I played away every weekend" - Carlton Leach.