HANOHA

Namnet tillsammans med "rest in peace" dök upp på skärmen. Kroppen började genast skaka okontrollerat, fingrarna hitta inte rätt tangenter. Kasta mig på telefonen och ringde en vän, som svarade efter en halv signal med "har du hört?". Jag ville säga nej, låtsas som om ingenting. Men inget kan förändra det som nu är ett faktum. Han är död. Den jag minns som stark, levnadsglad och framgångsrik. Som alltid jobbat hårt, ställt upp för andra och haft mål som mer eller mindre uppnåtts. Jag reagerade starkare än jag trott. Tårarna föll och minnen från studenten blixtrade innanför pannbenet. Mösspåtagningen. Du ledde kören i tunnelbanan in mot Söderhof. Körde solo med hips don't lie. Jag hade aldrig sett dig så lycklig, så spontan. Det var länge sedan. Jag har många fina och roliga minnen från dig, från alla som under skoltiden växte till en enda stor familj. Kan inte förstå vart allt gick snett, kan inte ta in beskedet, inse innebörden. I guess heaven was needing a hero.




✞ Vila i frid Simon Underwood. 23 februari 1987 - 28 november 2008. ✞

Har inte sovit något, inte en enda minut. Min kropp rör sig på rutin. Armar lyfts, händer greppar, mun dricker. Utan att jag egentligen har någon ordentlig koll. Blivit en fotbollskväll för min del, mitt kära Arsenal. Tänkte fortsätta i samma bana och sätta på "Footsoldier". Hört varnings klockor angående det våldsamma scenerna, att den är mycket värre än Green Street Hooligans och dessutom baserad på verkliga händelser. Den sanna historien om Storbritanniens mest fruktade gangster. Så för att vara lite pinsamt uppriktig, så ser jag verkligen fram emot att se om den är så obehaglig som det påstås. En liten recension dyker nog upp lite senare. Ciao.

Fick nyss ett lagom långt godnatt samtal. Vi är hans familj, även om Aqira nog har en större plats i det hjärtat. Hans barn, hans bebis, HANS. Detta bådar dock illa för mina virvlande känslor. Jag har ställt in mig på en sak och det är så det ska vara. Men när han rör om i grytan så tappar jag allt som kallas förnuft, jag blir liten, ömtålig. Saknar närheten, kramarna, våra välkända brottnings matcher. Fick allt det där för mindre än en timme sedan, men inte tillräckligt och det känns redan som en evighet sedan. Dags att lämna det rosa molnen innan det försvinner och ända vägen är neråt. Samtalet betydde iaf mycket, speciellt med tanke på tidpunkten och att du befinner dig hemma. Du är fin. Men du måste börja tänka på hur allt du gör påverkar mig.

Jobb idag, som vanligt. Dock inte så mycket att göra, både bra och dåligt. Haft "fint" besök har jag också hunnit med så här på kvälls kvisten. Trodde att jag skulle få krypa i säng nu, men har tydligen en cheeseburgare att hämta i utbyte mot jackan. Lång historia. Frågan är bara hur man ska förklara de saknade kalsongerna. Inte mitt problem. Den pojken måste reda ut lite saker i sitt inre. Fick återigen höra "Hannah + hans efternamn" ett par gånger. Har mycket annat att tänka på, men jag ljuger om jag påstår att det inte känns. Ut i kylan igen.

Min rygg är nog sämre än någonsin tidigare. Det vettigaste skulle vara att sjukanmäla sig. Men den ekonomi medvetna delen av hjärnan skriker nej. Det jag verkligen hatar med denna månaden är att hela lönen kommer gå åt till julklappar. Jag älskar att köpa gåvor till mina nära och kära, men vill gärna ha en slant över till mig själv också. Min armbåge mår för tillfället inte speciellt bra den heller, men för det har jag iaf ett arbetsskydd. Nu blir det en tablett och en film, om ögonen väljer att hänga med. Och sedan blir det sömn sömn sömn. Måste försöka ta mig upp i god tid. Ska faktiskt dra med mig mamma för att besöka "Myrorna". Inte så illa som det låter. Men dem har en ljusstake i gjutjärn som är identisk med en som jag redan har. Måste ha. Godnatt!

Somnade inte förrän klockan var närmare sex och vaknade sedan halv sju. Min rygg gör så fasligt ont vilket resulterar i att jag inte kan somna om, trots att jag egentligen är helt slut. Det blir givet inga tunga lyft för mig idag på jobbet, det får någon annan sköta. Frågan är om man ska ta sig en smärtstillande innan man startar passet. Men samtidigt, att vara påverkad under arbetstid är inget som tilltalar mig. Nu är det inga tabletter jag hittat i någon mörk gränd, utan någon typ av muskelkramps lösande medicin utskrivna lagligt av min läkare. Men dem känns av, ordentligt. Så den hjälpen för vänta tills det är dags för mig att lägga huvudet på kudden, det vill säga inatt, vid fyra någonting. Måste ha huvudet på skaft under timmarna i dårhuset. Godmorgon btw.

Sådär ja. Hemma från jobbet och har tryckt i mig några mackor. Första dagen gick bra, agerade lite nisse för att lära mig rutinerna osv. Blev faktiskt grymt imponerad av deras arbete i baren. Jag har ändå jobbat i bar rätt länge, men detta är avancerade grejer. Ska bli riktigt kul om dem accepterar mig för deras utbildning. Nu är det bara att ladda om, jobb på vanliga stället hela helgen. En film och sedan sömn. Sweet dreams.

Första dagen på nya jobbet. Jag är inte den som är den, men jag mår piss. Huvudet värker, mår konstant illa, kroppen står på shut down mode. Förstår inte hur jag ska orka. Det är ju inte direkt så att man vill ringa och säga att man är sjuk, eller be om att få gå tidigare. Allt suger. Vill krypa ner under täcket och försvinna.

Lovord som "Genialt, häpnadsväckande och strakt", "Underhållande och riktigt spännande", "Hektisk och nervig realism" klär fodralet. Kritiker ger den fyra stora stjärnor. Filmen heter "DEATH OF A PRESIDENT".

President George W Bush är död, skjuten under ett konvent i Chicago den 19 oktober 2007. Vilka befann sig på platsen, vad var motivet och vem är den skyldige? I arkivbilder och via intervjuer återskapas brottsscenen och händelserna kring skottlossningen. Det utvecklas snart till en mordhistoria som omfattar maktmissbruk, hot och kaotiska demostrationer, allt bottnar i dagens brinnande politiska klimat. Death of a President är den mest provokativa filmen på många år och har skapat jordskredsreaktioner världen över. Ett fiktivt och tänkbart scenario som speglar världsläget, eller en omoralisk känga mot de rådande makthavarna? ...

Death of a President liknar ingenting annat!

Detta är en av de bästa filmerna jag någonsin sett. En smaksak givetvis. Men jag uppfyllde alla kriterier för att den skulle tilltala just mig. Politiskt och som skrivet innan, provokativ till sin spets. En mockumentär/thriller som är så realistisk att den blir spökligt skrämmande. Fördomar gällande muslimer, rädsla för al-qaida, sorg efter förlorade familjemedlemmar som inte återvänt från irakkriget. Jag fann mig själv i hopplös förvirring då sluttexterna började rulla. Jag kände mig i någon minut osäker på verkligenheten. Lever han eller inte. Frågade mig själv vad som egentligen hade hänt. Filmen är gjord på ett rysligt bra sätt, likt en dokumentär, ordentligt, lyckat. En riktigt skicklig skapelse. Enligt mig, ett måste för alla. Höga rekommendationer.

Jag erkänner, jag är en sucker för chick flick's. Kvällens nöje blev just en sådan, volleyboll filmen "All you've got". Vad ska jag säga? Eftersom jag älskar konceptet kärlek, svartsjuka, allmän dramatik och konkurrens så blir jag aldrig besviken. It's great, over and over. Hade dock hoppats på lite romance i slutet och att den första flickvännen skulle vara den bestående. Men man kan ju inte alltid få som man vill. Är lite sugen på att sätta på ytterligare en dvd, men vad som anses vara förnuftigt är väl att istället krypa ner i sängen. Får se hur jag gör. Godnatt ni vilsna själar som är vakna denna tid. Och ni andra, jag avundas er för att ni sover. Duktiga.

Jag är inte snål, men att köpa cigaretter, ta en och sedan bli av med paketet är något som gör mig riktigt förbannad. Visst, jag har pengar. Men det betyder inte att jag njuter av att lägga ut 49 kronor inom loppet av 10 minuter på en och samma sak. Förutom det missödet så har jag köpt 8 nya filmer, därav 2 skräckisar. Jakten fortsätter Rebecca. Godisskålen är fylld till brädden, törsten släcks med Fanta Exotic Thrill, Aqira ligger snarkandes vid mina fötter som vanligt. Jag är redo, dags att trycka på play. Återkommer antagligen senare.

Här jävlar går man upp med tuppen, sysselsätter sig ett tag, blir uttråkad, lägger sig på soffan och SOMNAR. Jag blir så trött på mig själv. Tänkte ju vända tillbaka dygnet, för min egen skull, men det gick som sagt inge vidare. Jag som skulle gå på jack-jakt osv. Nu får jag samla krafter för att åtminstone orka gå och köpa cigg och något annat gott. Ett tufft uppdrag det där, varje gnutta energi behövs. Utan att överdriva, jag pallar fan inte.

Halva kakan har redan gått åt och jag mår nu lite halvt illa. Gott var det, men jag ska nog försöka lära mig att äta med måtta. Tittat på Disturbia, för andra gången. Sist jag såg den var i somras. Satt då uppkrupen i soffan, ensam, i en kolsvart lägenhet, på helspänn. Sedan kom G och skulle hålla mig sällskap, en varm trygg famn, eller inte. Han gjorde filmen ännu mer läskig med massa skrik och ryck. Denna gång visste jag ju dock vad som väntade, men tycker fortfarande att den är nervkittlande och faktiskt rätt bra. Inte för överdriven. Nu blir det sängen för min del, där Aqira redan ligger på rygg och snarkar. Får se om man hinner med liten shopping imorgon, känner att jag måste pigga upp mig själv en aning. Jag är värd det efter helgen som varit. Godnatt!

Aqira får damp så fort jag öppnar portdörren. Skuttar, trycker ner hela huvudet i snön, upp igen, fnyser, hoppar runt, jagar flingorna. Hon gör det enklare för mig att anpassa mig till årstiden, vädret. Jag njuter av att se hennes så glad. Vi har varit ute i nästan en timme, lekt med bollen, sprungit runt i snödrivorna. Hon har så kul att det sedan är svårt att få henne att gå in. Med rätt kläder så tycker jag om det faktum att vintern är här, kallt, men mysigt. Nu sitter jag otåligt och väntar på min tigerkaka som gräddas i ugnen. Sötsuget måste dämpas.

Påkörd av tåget, iväg slungad ett hundratal meter, landat i ett dike. Åh Gud, idag mår jag bra. Eller inte. Känner en påträngande känsla av illamående och värk, likt en outhärdlig baksmälla. Att trots det, vara tvungen att ta ut Aqira i en virvlande snöstorm var inget jag mådde direkt bättre av. Nu tänker jag inte röra mig ur fläcken förrän det är dags att rasta henne ännu en gång. Och jag kan lova att det inte blir några applåder då heller. Burr burr.

Den finns inte en enda millimeter av min kropp som mår bra just nu. "JAG HETER INTE HALLÅ", var kvällens kommentar som upprepades i nästan nio timmar. Fick en hundring av chefen efter stängning som tack för idag. Har nog aldrig blivit så chockad i mitt liv. Nu ligger iaf dagens inkomst långt över två tusen. Jag är nöjd.

Seg kväll på jobbet, märks verkligen att det är några dagar till löning. Får se hur det blir imorgon. Reggae fest och tydligen har vi även öppet till 5. Fick en chock när servitrisen meddelande det i samband med min ankomst. Gapade lite på min mongo chef som stakade fram att tillståndet kommit dagen innan. Efter två år så blir jag dock inte förvånad längre, det är sån han är. Har liksom lärt mig att acceptera det. Anyway. Godnatt!

Nu när jag lagt irritationerna från hemresan bakom mig så tänkte jag berätta lite om min torsdag. Sökte som sagt ett bartender jobb och fick svar redan på morgonen. Slog en signal till ägaren som vill att jag skulle komma förbi. Åkte dit och hade ett kort möte med barchefen, med utgången att jag börjar min första dag den 27 november. Går allting bra så kommer dem utbilda mig i början av januari. En två veckors kurs för att lära mig deras speciella ice cream drinks osv. Har nu fått något att se fram emot. 2009. Kommer bli toppen.

Det är inte ett dugg kul att spendera flera minuter på perrongen i väntan på tåget, speciellt när man är hungrig. Vilket håll jag än tittade åt så fanns de där, Mc Donalds reklamen för "no big deal". Jag ska tala om för er att det är en jävla BIG DEAL när jag inte ens kan få ha tråkigt i lugn och ro. Nu har jag tryckt i mig överdrivet mycket pasta, men suktar fortfarande efter en hamburgare. Satan. Är en patetisk grinolle, ja. Några kommentarer?

Denna julen tänker jag vara förberedd. Med både inköp och för egen del. Sitter redan nu och filar på min önskelista, samt förslag till vad jag kan ge andra. Logiskt sätt så borde jag skriva ner saker till hemmet, men det är ju så mycket roligare att få egoistiska grejer. Systemkamera och klocka befinner sig högst upp i topp. Men ett köksbord skulle också sitta fint. Usch, jag bara vill ha och vill ha. Ge mig. Har varit snäll i år, jag lovar.

Det kanske är så, att jag har turen på min sida. Ibland. Har redan fått svar från två jobb, där i bland baren på Söder. Så nu har jag en del samtal att ringa, sedan är det bara att vänta och se vart det leder. Känns iaf kul att få bekräftelse på sin ansökan, det är ju inte speciellt ofta det händer. Håll tummarna för mig gott folk. Nu ska jag koka lite te och försöka få igång blodcirkulationen. Lite kämpigt att ha en energisk hund denna årstid.

Har aldrig riktigt förstått mig på det, kanske pga att jag alltid varit den som blivit jagad för att börja jobba på det och dens ställe. Min arbets situation och inkomst är nu mer rätt labil och eftersom jag inte gärna vill jobba i bar under vardagarna så är det rena djungeln för mig att söka. Har principer, men när man rullat förbi dem så söker jag näst intill allt. Försöker enträget komma på vad jag är bra på, vad har jag för erfarenheter, tidigare anställningar. Kommer dock alltid fram till samma sak. Ska jag ha ett arbete där jag vet vad jag gör, så när på in i minsta detalj, så måste jag söka på bar relaterade annonser. Nu har jag fått iväg 6 ansökningar, där endast en var som bartender - deltid. Cross your fingers. Har snart en enorm månads utgift att se fram emot.

E - "Det snöar ute och jag fryser lite. Jag har tänt några värmeljus och sitter i soffan. Vill du komma och göra mig sällskap och spela nintendo-wii framför min platt tv? Jag kan göra lite varm choklad åt dig. :$" Nog det sötaste smset jag fått på länge och hade varit helt perfekt om det inte varit för det långa avståndet på 20 mil. Bringar alltid ett leende på mina läppar, min finaste, min blivande man. SÅ JÄVLA UNDERBAR!

Jag tänkte att jag skulle toppa Saw-filmerna. Men tyvärr. Trots att filmens framsida utspår "Världens mest psykotiska skräckberättelse har väntat i 120 år på att skrämma dig från vettet". Min plan var enkel. Jag släckte alla lampor, droppade alla störnings moment så som dator och telefon och tryckte sedan play. Trots att jag under 1 h och 30 min suttit ensam i en bäcksvart lägenhet, så kan jag inte påstå att jag vart varken berörd eller rädd. Filmen var helt klart psykotisk, det kan jag inte neka till. Men den hade få stunder av verklig spänning. Gjorde ett hopp av rädsla första gången något hände och kände mig lite nervös när slutet var nära. Men scenerna hoppade på tok för mycket och dåden avslutades aldrig i bild. Med det menar jag att skärmen blev svart då ett mord skulle inträffa. Därefter visades minnen som blixtrar, döda kroppar i strobe sken. Det räckte inte. Jekyll+Hyde är definitivt en mörk thriller om besatthet, människans dubbelnatur och dragning till det  monstruösa. Men att jämföra den med det redan kultförklarade Saw var lite väl vågat. Denna film är dock inspirerad av den välkända skräckfyllda 1800-tals romanen om schizofrena Dr Jekyll. Detta var den så kallade "Jekyll and Hyde för MTV-generationen". I slutändan tycker jag att den var skaplig. Seg i början, räddades av slutet. Och även om jag inte satt och darrade så är den säkert en mardröms film för mindre härdade personer.

Det senaste timmarna har jag och min dator haft något i stil med andra världskriget. Vi kommer inte överrens alls. Mitt internet är ruskigt snabbt, det tar aldrig mer än 10 minuter att ladda ner en film. Men när vi kommer till operativsystemet och dess inflytande över bildkvalitet och uppspelning så har jag ingenting positivt att säga. Jag har nu kommit till en slutsats. Vista är det sämsta som någonsin skapats och måste bort snarast möjligt. Jag vill se filmerna som ligger och trycker i mitt video bibliotek. Men nu är det som det är. Efter att ha stått ut i sjutton minuter av Saw V så gav jag upp. Det hackade för mycket, bild och tal var långt ifrån synkade. Imorgon blir det sparande av viktiga dokument och sedan säger jag adjö till det dåvarande, omformaterar och installerar mitt kära XP istället. Blir det ingen märkbar förbättring efter det så åker fan datorn i väggen.

Jag är med och tävlar hos Biiiina om en lyxig highlighter. Håll tummarna för mig.

Idag var det tänkt att jag skulle köpa en ny kabel för att koppla tvn och datorn samman. Katten bet sönder förra och jag är något trött på att hela tiden "mysa" med datorn i knät. Blev dock lite snurrig i affären och förstod inte alls vilken jag skulle välja, priserna flög runt mitt huvud likt onda varelser. Alla olika märken och längder gjorde mig oerhört förvirrad. Slutade med att jag flydde, hals över huvud, jag pallade inte trycket. Att det ska vara så svårt när man gjort det en gång tidigare. Jag planerar att skicka dit någon för att köpa en åt mig, det var för komplicerat för min del. Taktiken för kvällen är att ladda upp med en stor skål glass, cola och några kinder choklad. Lägga laptopen i knät och sedan titta på Saw V. Hörlurarna åker på eftersom ljudet då blir nära och lite påträngande precis som jag vill ha det. Har man ingen sladd att koppla till tvn och surroundet så får man göra det bästa av situationen. Min underbara "vakthund" joinar genom att ligga snarkandes halvt över mig.

Jag hade gärna levt på 50-talet då Gren, Nordahl och Liedholm regerade i italienska ligan. Fått se stora spelare som Grahn och Johansson. För att inte tala om Kurt "Kurre" Hamrin. VM-final på hemmaplan. Med spända nerver fått se skapandet av legendarisk fotboll till en kommentator röst tillhörande, ingen annan än, Lennart Hyland. Fotbollen har halkat efter, vi har förmågor, som inte används på rätt sätt. Men vi har en frisläppt fågel som lyckats uppfylla sin dröm. Satt sig själv och Sverige på kartan. Han, vars namn nu förknippas med "en av världens bästa spelare". Och som verkligen förtjänar den guldiga runda statyn för tredje året i rad. I italien är han Ibra, här skriver han historia som ZLATAN. Hoppet lever vidare i mig, en dag kanske jag får uppleva svensk fotboll när den är som bäst, à la 58. Final mot brassarna? Med vinnande utgång.

Natten spenderades på soffan med filmen Saw IV. Hade faktiskt redan sett den, men då i armarna på en snygging som gjorde att jag fokuserade på allt annat än filmen. Så måste erkänna att en del scener var helt okända för mig. Men nu är den avklarad, får se om det blir något biobesök för att se femman. Är dock lite anti biografer. Vill vara hemma, mörker och TYSTNAD, bara mysa ner mig i soffan med dunkande surround ljud.

Nu har jag gråtit större delen av kvällen. Ladder 49 gav en sprutande effekt, trots att jag sett den ett flertal gånger tidigare. Reprisen av Insider, med sexuellt utnyttjade hästar och den stackars damen som förlorat det hon värderar högst på denna jord. Det vill säga hennes hund, Chess, gav också några tårdrypande moments. Jag tycker att det är helt vidrigt att människor ger sig på djur, kör in föremål i dem, plågar, för deras egna bisarra njutning. Och situationen med den fråntagna taxen. Att hennes väninna ljugit, att polisen lyssnat, hur hennes hundar omplacerats. När hon sedan vunnit, fått rätt, så finns det ingen som vill ta ansvar för det. Det är hennes hund, som hon uppfostrat, givit mat, tid och kärlek i nio år. Men i slutändan så verkar det inte betyda någonting. Människorna som nu mer äger Chess har avregistrerat honom, ljugit om att han avlivats. Bilder har bevisat motsatsen. Men damen får ändå inte träffa honom. Jag kan verkligen inte föreställa mig hur hon känner sig. Aqira är mitt barn. Min och bara min lilla tös. Tanken på att förlora henne existerar inte, det är för mig ett omöjligt senario och jag har ingen som helst aning om vad jag skulle ta mig till om det skulle hända.

Mitt humör har skiftat så många gånger under kvällen att jag inte längre vet vart jag befinner mig humör mässigt. Trött är jag, det är det ända som är säkert. Fötterna värker. Jag har stillat min hunger med några mackor. På tvn visas girls of the playboy mansion. Vilket fick mig att tänka på att jag för någon vecka sedan läste i en tidning att Holly lämnat Hef, är kär i någon annan och köpt en lägenhet. Kommer inte ihåg vem det var, någon som vart på vift med Paris Hilton och liknande. Fördjupar mig inte så mycket i skvaller, Minns bara att jag blev förvånad eftersom hon verkligen är den som dör för playboy livet och Hef i serien. Anyway. Rubriken står för dagens tema på jobbet. Dålig fantasi denna sena (ev. tidiga) timme. Got to restore my mind. Godnatt!

"Tja. Nä inget, ligger på sjukhus. Själv då? Allt bra?"

Fick idag veta att en barndomsvän blivit påkörd och ligger på Karolinska med söndertrasat ben, i väntan på operation nummer två. En oro vaknade till liv. All information fick mig att må illa. Det kunde varit värre, men det är ändå illa nog. Dessa nyheter rent ut sagt sög. Allt kommer bli bra, det måste det. Jag tänker på dig Sanna.

Kom nyss hem från jobbet, trött och sliten, men som alltid när jag öppnat dörren och dragit av mig jackan så är jag klarvaken på nytt. Förstår verkligen inte hur min kropp fungerar. Den borde längta efter att få lägga sig i sängen, stänga av, drömma sig bort i mörkret. Men nej, nu vill den ha mat och sysselsätta sig. Kvällen har vilket som varit lite si sådär. Mestadels tråkig, saknar mina gamla vakter som fick tiden att flyga med massa skitsnack. Men eftersom dricks skålen fylldes rätt snabbt så ska jag inte heller klaga allt för mycket. Så ni som envisas med att fråga varför jag jobbar kvar, där har ni svaret. Dricksen mer än dubblar min månadslön.

Alla ser fram emot helgen, alla förutom jag. Jag har ingen som helst lust att jobba. Att stå och le i flera timmar tilltalar mig inte det minsta denna dag. Har börjat sakna, något enormt. En klump har formats i min mage, likt en sten, som drar åt sig all energi. Den gör mig förvirrad och illamående. Allt summeras väl som hjärtesorg.

Jag är med och tävlar hos KaosetsGudinna om denna snygga klänning.

Jag köper minst 5 filmer i månaden, ibland 8, ibland mer. Försöker att välja de som är lite udda, inte allt för kända, eftersom jag själv tycker om att recensera. Hitta något unikt. Oftast blir det då utländska filmer som slagit stort i sina egna länder, såna som troligtvis aldrig visats på bio här. Många gånger riktiga nitlotter. Kvällen till ära valde jag att se 'London to Brighton', en brittisk stor succé som beskrivs med ord som; "Hård", "Strålande", "Upphetsande", "Högt tempo, mycket energi", "Årets bästa brittiska film". Den är tydligen en flerfaldig vinnare i kategorier som; "New directors award", "Golden Hitchcock", "Best feature film" och "Jury prize". Med all dess lovande information så förväntar jag mig att gå upp i taket, känna någon typ av extas. Eftertexterna har rullat färdigt på skärmen och jag finner inga ord. Den hade sina stunder fylld av spänning, som rätt snabbt dog ut. Det är aldrig kul att sitta och leva sig in i en film där en 12 åring måste leva på gatan och sälja sig till en gammal rik pedofil. Så ja, den var rätt hård. Men det här 82 minuterna borde givit mig mer. Kändes lite som pannkaka på pannkaka. Slutet var lite nervkittlande. Med vikt på lite. Det varade i några få minuter och sedan drog en våg av besvikelse över mig, en obeskrivlig tomhet. Så nu ställer jag mig själv frågan: Tycker jag att den är värd att se, med facit i hand alltså, ska jag rekommendera den till andra? Jag vet faktiskt inte. Är en aning ställd. Tycker inte att den var helt bedrövligt dålig, den hade ändå något. Men om det där något gör den tillräckligt bra är något jag inte kan svara på. Både ja och nej antar jag. I min samling hamnar den i högen "one-night stands", men notera att det inte är som "värdelös", vill bara inte se den igen.

Idag var jag inställd på att laga wok, med nudlar och kräftstjärtar. Smackar fortfarande lätt med munnen när jag föreställer mig smaken och har ett svagt minne av att det faktiskt var denna rätt jag drömde om inatt. Men eftersom jag inte orkade gå för att handla så blev det en annan storslagen måltid; Köttbullar och makaroner. Givetvis med chiliketchup och grillkrydda. Ibland blir jag så jävla besviken på min bristande fantasi. Snark.

Fram och tillbaka i regnet, allt för Aqira. Eller okej, det var mitt eget fel eftersom jag glömde köpa mat till min kära hund igår. Jag är en dum mamma som låter sitt barn svälta. Men nu står hon i köket och glufsar i sig, it's all good. Nu har jag garderat mig med cigaretter också, förhoppningsvis så slipper jag gå ut igen. Men man vet ju aldrig vad som händer under dagen. Just nu ser jag iaf ut som en blöt upp och ner vänd mopp. Ska koka lite kaffe, sätta på mig raggsockor och njuta av den torra miljön och värmen från elementen. Återkommer. Adjö.

Denna onsdag har varit lugn, nästan för lugn, men ändå perfekt på något sätt. Var och bytte ett par skor som jag inte alls var nöjd med, blev tyvärr inget nytt par. Fick beslutsångest och gav upp, behöver ta med mig någon nick-docka som kan hjälpa mig att välja. På fredag maybe. Besökt jobbet och pratat lite skit. Och sedan träffat söta G, ett stress möte som jag önskar hade varat längre. Ett nytt försök imorgon kanske, mys. Nu ska jag sätta på en film, vänta in ett samtal och sedan (förhoppningsvis) sova. Fika imorgon bitti? Får se. Ciao.

Oundvikliga aggressioner som ligger och nöter. Likt en tickande bomb, som när som helst kan smälla. Ni som kallar er mina vänner, som säger saker för att jag ska må bra av det. Ni av den kalibern ligger inte långt ifrån vad som liknar ett skott i huvudet. Inte bokstavligen, eftersom ni inte är värda att jag ska spendera år bakom lås och bom. Men ni kommer aldrig glömma er brist på respekt, den äckliga falskheten. Jag vet inte längre vilka jag kan lita på, om jag någon gång litat på någon. Av er kan man alltid vänta sig en kniv i ryggen, det har jag vetat sen barnsben. Men ni kan inte fly från det som väntar er. Gud ser och hör ALLT. Ett faktum.

Jag har sett den förut, men tänker titta på den ännu en gång. Barnslig och rätt töntig, men man känner stundvis igen sig och det gör den bra. Huvudrolls innehavare så som America Ferrera (Ugly Betty), Amber Tamblyn (mest känd som Joan Girardi i "Mellan himmel och jord/Joan of Arcadia"), Alexis Bledel (Rory i Gilmore Girls) och sist men inte minst Blake Lively (Serena, Gossip Girl). Återkommer när godispåsen är slut.

Vaknade upp vid 10 imorse, redo att gå upp. Såg hur regnet hade format ränder och andra mönster på rutan och fick direkt huvudvärk. Bäddade ner mig i soffan och vaknade för drygt en timme sedan. Det var skönt, otroligt skönt. Jag har ingen lust längre, med något. Vädret måste ändras innan jag blir tokig. Skickat en person för att köpa cigaretter och annat gott, för jag orkar inte ta mig till affären. Har dock tagit kraft till att sätta på en tvätt, men sen måste den ju hängas också. Ska försöka samla ny energi till det. Bitterfitta idag. Sorry.

Jag sover dåligt och har återkommande drömmar. Vet inte om vad, bara att du tar del av det som utspelar sig i mitt stilla inre. Jag vet, för du är den första jag tänker på när jag vaknar. Det är inte enbart behagliga scenarion, då jag ibland känner mig kallsvettig och ångestfylld när jag slår upp ögonen. Men ibland välkomnar jag morgonen med ett leende på läpparna och upptäcker att jag har svårt att skilja på dröm och verklighet.

Jag sitter och förbannar mitt beslut att skaffa hund. Missförstå mig rätt, jag älskar min tjej, men jag finner ingen energi för promenader eller lekar idag. Vädret ger mig ångest och jag fryser bara av att titta ut genom fönstret. Ingen av oss tycker om det vinande ljudet, regn och rusk. Ändå måste vi stå ut med det. Jag har nu börjat längta efter snö täckta landskap. Allt är bättre än det grå och dystra som så envist hänger kvar.

Det blev ingen "Supercross" för mig, skivan ville inte fungera. Har istället tittat på "Stardust", inte riktigt min typ av genre, men jag tyckte faktiskt om den. Precis varit ute med Aqira en sista sväng och nu ska vi återigen gosa ner oss i soffan. Antingen blir det en till film eller tråk framför reprisen av Efterlyst. Ännu är det inte tid för sömn.

Att få frågan "kan dina vänner lita på dig?", att svara nej och sedan få beskedet att det är sant. Jag undrar lite flyktigt vad hennes vänner tänker. Varför är man vänner om man hela tiden måste hålla det på en någorlunda ytlig nivå? Frågor liknande om hon skulle titta om det visades en avrättning på tv och om hon dömer människor efter deras utseende har även ställts. Svaret var ja även där. Fick mig att tänka efter vad jag skulle göra och hur jag är. Mitt svar skulle också varit ja, på båda frågorna. Ju fler gånger jag ser detta program, så blir jag mer klar med att jag aldrig skulle ställa upp på något liknande. Jag lider med dess anhöriga och skulle aldrig vilja utsätta mina nära och kära för samma sak. Jag har då inte sugit av någon för att betala för ett trasigt bord, men det är klart att det finns saker som jag är mindre stolt över från mitt förflutna. Tyckte dock det var rätt kul efter att denna hemlighet kom ut och mamman kommenterade: "Det var inget vi visste om, men jag är inte speciellt förvånad". Min tolkning; Min dotter är en slampa. Nu blir det film (Supercross) och kinapuffar. Ciao.

Att dem avslutar avsnitt på ett så elakt vis, jag bli tokig. Ska jag behöva ladda ner skiten? Då förstör jag mitt söndags nöje. Tåls att tänka på åtminstone. För jag måste veta vem Lucas ringde till, jag helt enkelt måste.

Gårdagens utgång gick åt helvete, som alltid när jag tar ledigt. Sjöng lite karaoke, blev otålig för fortsättningen, blev odräglig, full och sedan förbannad. Vill ni gå ut med mig hädanefter så är det vardagar som gäller. Helgerna är mina fasta arbetsdagar och det är fan inte värt det att ta ledigt och förlora pengar, när folk ändå aldrig fullföljer det man planerat. Idag är jag helt bedrövligt bakis, har ångest, vill bara dra täcket över huvudet och försvinna i några dagar. Allt som allt, så var denna helg så långt ifrån lyckad man kan komma. Och om jag absolut måste nämna något positivt så är det dricksen från i fredags, den dög, men det är också allt.

Publishme har inte fungerat för mig, inte alls. Trots miljarder försök och dubbelt upp med svordomar. Men nu lyckades jag komma in och det är hög tid för en uppdatering. Inte för att det har hänt så mycket, mest jobb och lite shopping som jag är tveksam till och funderar på att lämna tillbaka. Och så har jag KLIPPT MIG, jag vågade. Satte mig nervöst i stolen, fördjupade mig i en tidning för att slippa se förändringen innan färdigt resultat. Det gick ganska smärtfritt. Det var först när jag reste mig upp och såg högarna på golvet som jag blev lite vimmelkantig. Men sedan mindes jag, mitt hår är faktiskt riktigt snyggt nu. Det är kort, skarpt och läckert.

Imorgon får det bli av, innan lönen sinar. Ett djupt andetag, kanske hyperventilera lite. Men det måste bara göras. Jag måste klippa mig, våga lite. Och även om jag gärna skulle vilja bli lite orange hårig i denna stund, så kommer jag behålla min nuvarande färg, korpsvart. Den klär mig och framhäver mina mystiska blå ögon.

Besöket på A'N'T gick inte riktigt som jag tänkt mig. Skulle besöka min gamla vanliga piercare, men möttes av en ny yngre filur. Han påminde dock något otroligt om Tyron, samma övertalnings förmåga och skämtsamma personlighet. Slutade med att jag gick därifrån med två nya hål, utan att egentligen ha betalat speciellt mycket. Så honom tycker vi om. Smärtan har lagt sig en aning, tidigare var den inte att leka med. Gjorde ju alla mina piercingar i en sväng för ungefär fyra år sedan. Blev härdad. Men idag spände jag mig, pinades, svor. Vilka korkade idéer man får egentligen. "Dagens ungdomar" som en något äldre dam skulle uttryckt sig.

Jag är sugen på att besöka frisören imorgon. Men jag är rädd, som alltid. Jag hatar att låta någon främmande gå lös på mitt hår. Ljudet av saxen, metall mot metall, håret som växer i högar på golvet. Måste nog överväga denna impulsiva tanke. För nu när jag tänker efter så känns det inte som någon bra idé. Kyckling.

I måndags deklarerade jag att vi behöver ha det där allvarliga samtalet som vi båda så länge har undvikit. Jag bad om tid för att tänka igenom vad som bör sägas och hur det ska läggas fram. Idag kom jag på mig själv med att fly från uppgiften. Jag vill inte fördjupa mig i ämnet. Jag hittar inte den energi som krävs. Hm.

Rastlösheten är ett starkt bevis på hur jag mår. Förkylningen vägrar släppa, hostan har blivit värre och problemen hopas. Jag behöver avskriva min sjukanmälan, börja jobba igen, sysselsätta mig. Hur det nu ska gå till. Imorgon tänker jag trotsa min dåliga hälsa, dra förbi stan, besöka min piercare och antagligen jobbet. Men tills dess fortsätter jag kurera mig med té och honung, hostmedicin och vitaminer. Måste tyvärr ta en promenad med hunden i kylan, men sedan får jag bädda ner mig framför Efterlyst och Insider. Återkommer.

Racet till vita huset och Hannah stupade på mållinjen. Ögonen var öppna till långt efter fyra, men sedan vaknade jag halv sju och insåg att jag hade missat talet och hela baletten. Attans. Ibland blir jag så arg på mig själv, om jag ska vara så dum och somna så kunde jag lika gärna låtit bli att titta från första början. Jag suger.

Natten till ära väljer jag att spendera med Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, där Obama är den som dominerar. Mycket information, humoristiska inslag och underhållande gäster. Jag måste dock hålla med Henrik Schyffert i att det är lite knasigt att svenskar engagerar sig mer nu än under våra egna svenska val.

Du har rätt, du är inte bra för mig. Du har kanske även rätt i att det är bäst för oss båda. Och det kommer antagligen aldrig bli du och jag igen. Ändå kan jag inte sluta tänka på din nervositet. Kan inte släppa tanken på att du ljuger för dig själv. Jag får inga svar, inga logiska förklaringar. Du rymmer från problemen, vi rymmer från problemen. Vi lämnar något halvdant, låtsas att det är slut för gott, sedan plockar vi upp det som redan är skadat och inbillar oss att det går att laga. Ett brustet rep kan knytas ihop, men knuten finns alltid kvar.
Våra namn i samma mening kommer alltid ha en viss klang. För oss, för andra. Det borde vid denna tidpunkt höra till det förflutna, men det följer oss som en svart skugga. Nu känns alla försök till att bryta kontakten meningslösa och patetiska. Vi tar en paus, i mitt inre så vet jag, snart ringer han. Och det gör han, alltid. Du tar alldeles för stor plats i mitt liv, tid och energi, det dagarna vi håller oss ifrån varandra så finns du i mina tankar. Jag ogillar det. Försöker ständigt komma på lösningar, hur jag ska gå vidare, se en framtid utan dig. Men återigen handlar jag omedvetet. Glömmer, lägger min erfarenhet bakom mig och tänker; jag vet inte bättre.

Måste tillägna ett inlägg till min hund. Hon är ibland otroligt jobbig. Hoppar, bits, låter aldrig kopplet hänga slakt, kräver alldeles för mycket uppmärksamhet. Men hon är min. Den varelsen som älskar mig högst på denna jord. Det är jag som går ut med henne, ger henne mat. Jag är den sista hon ser när hon sluter ögonen och den första hon ser när hon vaknar. Jag är hennes mamma. Och jag älskar min flicka, min dotter, av hela mitt hjärta. Hon ger mig den närhet jag behöver när allt annat sviker. Trots att hon tar alldeles för stor plats och väger betydligt mycket mer än för några månader sedan, så finns det inget mysigare än när hon osmidigt kryper upp i min famn. Lägger sig till rätta, tar ett djupt andetag och pyser ut luft, en humoristisk, ur gullig suck.

Om du kunde se mig i ögonen och visa att du står för dina ord, så skulle jag nicka och gå därifrån. Då skulle jag inte längre ha någon val än att acceptera din önskan. Men jag kan inte reagera på något annat sätt än att bli irriterad när dina ord möter marken, samtidigt som du nervöst står och sparkar runt småsten. Finns inte en chans att jag då kan ta dig på allvar. Det du säger känns inlärt och vilseledande. Jag vill ha något konkret, något genomtänkt. Jag har ställt min fråga. Imorgon är det ett år sedan och under nio månaders tid så är detta något som kretsat i mina tankar dagligen. Du hade idag inget svar att ge mig, för "vet inte" duger inte, detta är för stort och kräver något mer än ryckande axlar. Hoppas verkligen att du tänker igenom det, frågar dig själv det som jag nu frågat. Det är viktigt för mig att veta, men det borde på något sätt vara viktigare för dig. Innerst inne.

"Vad sysslar ni med? Ena stunden så är ni överdrivet söta turturduvor och i nästa sekund så skriker ni och bråkar". Din vän uppmärksammar situationen, gång på gång. Försöker att inte blanda sig i, vill inte. Men sedan hamnar han där igen, i mitten, vilket som, medlande. Jag uppskattar verkligen det han gör, det har jag alltid gjort. Men det är inte han som ska stå till svars för våra problem. Det är något som vi själva måste göra.

Jag tänkte dedicera en liten sång till dig och för att du ska förstå bättre så kör jag den här versionen;
Happy birthday to you, happy birthday to you. Happy birthday dear Snoris, happy birthday to you.
I mina ögon kommer du alltid att vara liten, det har du redan kommit underfund med. Men nu kan du åtminstone stoltsera med att du är en myndig snorunge, som kommer in på krogen. Hoppas att du får en underbar födelsedag där borta, att dem tar hand om dig och gör det till något speciellt. Det riktiga firandet är något du får längta efter. Grattis igen vännen, du och dina söt-dumma kommentarer är otroligt saknade.

Jag har bara mig själv att skylla för att jag mår som jag mår. Det är mitt fel, mitt val. Ett idiotiskt beslut som jag aldrig kan ta tillbaka. Jag kan fly ifrån det, abrupt avsluta det. Men vad hjälper det? Jag skulle idag har varit någon helt annanstans om jag satt stopp för det redan från första början. I mitt liv och känslomässigt. Men jag står och stampar på samma ställe, försöker hitta något positivt i ett stort svart hål. Tårarna rinner och jag tycker synd om mig själv. Gestalten jag ser i spegeln är inte jag, inte mitt rätta jag. Vad jag ser är något litet, patetiskt och uttryckslöst. En naiv människa utan egen vilja. Jag slits mellan tankar om vad som är rätt och fel. Vad jag borde göra och inte göra. Allt summeras för mig som pest eller kolera. Om du bara kunde förstå, sätta dig själv i min sits, uppleva det som jag får gå igenom varje dag pga dig. Jag äcklas av den du har blivit, eller den du kanske alltid har varit. Du känner ingen empati för någon. Du tänker bara på dig själv och vad som gynnar dig och ditt alter ego. Du ignorerar konsekvenserna och allt runt omkring. Jag känner inte den här personen, jag vill inte känna den här personen. Har du spelat en roll tidigare eller har du förändrats? Jag är fortfarande samma person, men samtidigt har jag tappat bort mig själv. För varje dag som går så hatar jag dig mer. Jag hatar hur du får mig att må, ditt sätt att ta mig för givet, din attityd och brist på respekt. Jag hatar i princip allt. Och när jag tänker efter så hittar jag ingenting som inte är negativt. När vi är med varandra, när jag befinner mig i din famn, när du kysser mig, så är jag precis där jag vill vara. Men till och med då, så är det egentligen nostalgin och känslan av att klockan dras tillbaka till vår tid, som är det enda positiva. För hur nära vi än kommer varandra så vet vi båda vad som väntar. Du går till ditt och jag går till mitt. Smygande, det finns inget officiellt "vi". Mitt hjärta håller fast vid det som var, som min hjärna innerst inne vet inte längre existerar och som aldrig kommer återvända. Jag älskar dig. Men jag avskyr varje tanke jag skänker dig och varje sekund som jag ödslar på dig. Huvudvärken är återkommande och oundviklig. Jag håller på att tappa kontrollen, kan knappt skilja på lycka och helvete. Börjar känna mig apatisk till livet och det är absolut inte vad jag vill. Inte alls.

Nu inför jag något nytt, dagens drink, som ikväll var Cuba Libre. Måste verkligen lägga mig, så kan inte bjuda på något längre inlägg. Vill bara avsluta med att säga; JAG SAKNAR DIG TJOCKIS, underbara du.